Idag skulle vi ha firat din första födelsedag, jag kan inte sluta gråta. Förlåt min älskade, förlåt <3

Det var sjukt längesedan jag skrev här nu, så det är kanske på tiden att jag gör det.

Dock så skriver jag inte med glada tankar, allt snurrar runt som en karusell i huvudet...

Jag har varit sjukskriven i fyra månader nu, eller är det fem? Jag har faktiskt ingen koll. Det är meningen att jag ska börja plugga nu igen i januari, men jag vet helt ärligt inte om jag kommer att palla det. Jag sjunker längre och längre ner för varje dag som går, jag kan inte längre fokusera på annat än min ångest. För att kunna skriva här så var jag tvungen att ta några glas vin, det hade inte gått annars. Jag har så svårt att få ur mig alla tankar och allt som trycker, det är sån skillnad mot för förr, då var det lättare att prata om mina ångestfulla tankar...

Jag har inte koll på medicinerna längre, jag vet vilka jag ska ta men kommer aldrig ihåg att ta dem eller om jag har tagit dem på rätt dag. Något som tar emot att erkänna till och med för mig själv är att mitt mående har åkt så långt ner i spiralen nu att jag börjat göra illa mig själv igen, jag vet helt ärligt inte om jag vill sluta med det heller. Hur ska jag kunna klara av alla svarta tankar utan det?

Marken under mina fötter började försvinna i sammanband med en sak 2011. Och det jagar mig varje dag... Den 21 januari, den här månaden, så skulle jag ha firat mitt barns 1 års dag. Av många anledningar så blir det tyvärr inte så... Det är så mycket som trycker, trycker sönder min bröstkorg så den snart imploderar. Egentligen vill jag inte skriva ut det här då det är så många som kan läsa det, det är inte alls många som vet om den här händelsen. Dock känner jag ändå att det är lika bra att skriva det nu...

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på mitt barn som jag hade kunnat haft vid min sida nu, den största kärleken i livet lever inte, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ingenting fungerar som det ska.

Det har hänt några gånger den sista tiden att jag stoppar i mig fler tabletter än det är meningen, bara för att jag ska få sjunka ner i ingenting och glömma. Glömma allt i ett tungt rus... Jag vill skrika, gråta, sparka och slåss, få bort allt som gör ont i mitt liv. Jag vill ha ur mig all skam, all ångest och all panik, men hur?!

Det är år 2013, jag fyller 22 i maj, jag är sambo, har tre katter, har en bonusdotter, egen lägenhet... 3 rum och kök. Allt det här låter så vuxet, men varför känner jag mig då som ett litet övergivet barn? Ett barn som är fattigt på kärlek, instängd i en liten vrå av ångest. Jag vet inte svaret själv. Allra helst skulle jag vilja lägga mig ner, somna, och aldrig vakna igen...

..på det mesta faktiskt. På mig själv, plugget, praktiker, vuxenlivet.. Allt. Jag har gråtit mer den senaste månaden än vad jag har gjort sammanlagt det senaste året, tårarna går knappt att stoppa. Det är många som frågar hur det är, jag vill skrika ur mig allt, känslor tankar, allt.. Bara svara att "jag är så trött" och bara gråta ut. Istället svarar jag att allt bara är bra och klistrar på ett leende, och ju oftare jag gör det ju sämre mår jag.. Uuh! Jag är så förbannat stressad just nu, funderar på att ringa och prata med kuratorn om en sjukskrivning men det får bli då jag vaknar. Jag är i stugan just nu och det är så påfrestande att försöka hålla masken. Tårarna svider bakom ögonlocken och klumpen i halsen har växt sig så stor att huvudet värker och kroppen vill fortsätta vara formad till en liten boll under täcket.. Jag vill bara slippa stressen, kunna sova normalt och kunna leva, ta en dag i taget och samla energi och kraft inför skolan i höst.. Men jag kan inte..

Just nu sitter jag på stammis-stället Kaffebaren och njuter av en latte med vit choklad. Jag sitter i ett virrvarr av mina tankar och känslor. I måndags var jag hos läkaren och fick mina provsvar, jag tog blodprover för ungefär en månad sedan för att reda ut varför jag har så ont i kroppen. I måndags fick jag veta att jag inte har reumatism, jag har Hypermobilitetssyndrom och EDS, Ehler danlos syndrom med inriktning överrörlighetstypen. Det här innebär för mig att jag får inte jobba med det jag vill, inget fysiskt, jag måste ta kontakt med en sjukgymnast och lägga upp en plan för hur jag ska gå, springa, sitta, sova och stå.. jag ska antagligen börja göra enkla övningar och börja behandla min kropp med någon slags massage. Tyvärr finns inga mediciner eller operation som kan hjälpa mig.. jag måste leva resten av mitt liv med ständiga smärtor. Jag är inte den som gnäller då ryggen gör ont, inte heller den som berättar för alla om mina problem. Men när det gäller det här så har jag skrivit ut det på fb och andra sidor, så att folk ska förstå varför jag inte skrattar och ler lika mycket längre och varför jag inte alltid orkar ses. Blörgh.. hela skiten med det här gör mig ledsen.. hus, barn, hund, resor.. jag kanske går miste om allt det där, så känns det iallafall just nu. Samtidigt så vet jag att jag kanske får en sjukgymnast som uträttar underverk med min kropp.. Det har hänt att jag tänkt för mig själv att jag borde ge min sambo, min livs kärlek, en chans att leva ett normalt och problemfritt liv genom att lämna honom, men samtidigt så vet jag att jag är en stor del av hans liv och glädje och han är en del av mig.. jag är bara så rädd, så rädd att jag ska rasera allt det här med mina smärtor, mina tårar och orkeslöshet.. Jag ska försöka kämpa, för mig, familjen och livet. Håll tummarna.

Jag fick precis ett fruktansvärt sug efter alkohol, senast jag drack var på nyår, men senast jag var sugen på alkohol är flera år sedan. Fan vilken jobbig känsla jag har i kroppen nu! En blandning mellan rädsla, trötthet, besvikelse, ledsamhet och sug på alkohol... Aaargh! Det är både skönt och otroligt frustrerande att vi inte har något starkt hemma.
Går ut och tar en ciggarett istället.. Godnatt, eller ngt!

Lilla vän, idag skulle vi ha levt med varandra i en och en halv månad, jag älskar och saknar dig <3

Jag känner mig som en blaskig liten pöl av oönskade känslor
Jag vill krypa ihop i fosterställning och gråta bort alla problem
Varje dag har jag tårar i mina ögon som vill tränga sig fram och avslöja mig
..Jag gråter på nätterna då ingen kan se
Jag tänker tankar jag inte vågar klä i ord
Jag har så många hemligheter, som sliter mig i tu
Jag skrattar och ler, inte för att ljuga om hur jag mår, utan för att visa
för alla andra att det de säger faktiskt är intressant och roligt att lyssna på
..För jag vet hur det känns att bara få ett hummande till svar, en blick
som är ointresserad, någon som bara fortsätter att gå...
Även fast jag för mig pratar om något viktigt, något som intresserar mig...
Kan ingen iallafall spela för mig... Bara lite grann?
Så jag åtminstonde får känna att folk har orken att spela.. för min skull..

Det är inget jag gärna pratar om, det är inget jag går och gnäller om. Jag har alltid resonerat så att de flesta runt omkring mig har liknande smärtor, ryggont, ont i axlarna osv. Varför ska jag prata om det då dom redan har nämnt deras problem, då jag tar "uppmärksamheten" från dom.

Men, nu på sistonde så har jag haft så förbannat mycket problem.. Jag har sådana smärtor i kroppen att jag gråter varje dag för att det gör så jävla ont. Vissa nätter kan jag knappt sova då jag vaknar av antingen smärta, vissa ljud eller att jag är kissnödig, andra nätter sover jag som en stock de timmar jag behöver men är fortfarande dö-trött då jag vaknar.
Mina leder är ofta stela, känns svullna, bränns och ömmar, även armarna, benen och ryggen. Mina armar och ben domnar väldigt ofta bort, jag vet inte hur många gånger i veckan för jag har aldrig försökt att räkna, men det är omkring 10-30 ggr per dag. Jag har vant mig vid smärtan, så vissa dagar är det helt okej. Men sen två månader tillbaks då jag genomgick en operation (som inte har med mina smärtor att göra) så har det bara blivit värre. Mina höfter värker som den värsta mensvärken man kan ha, smärtan letar sig runt vid rumpan och ljumskarna. Jag kan inte sitta still speciellt länge då vissa kroppsdelar börjar krampa.. Senaste 2-3 veckorna har jag speciellt haft problem med min högra sida, från foten/fotleden upp mot knät, höften, ryggen, axlarna och armarna.
Jag har även börjat få problem med mina ögon, blicken flackar som då man är riktigt full, ögonen är torra och jag får en så kallad "dimsyn" då vissa bitar ur synfältet också försvinner.

Det är så mycket som är fel i min kropp just nu att jag inte orkar skriva allt, dels för att det blir mycket text och dels för att mina händer skakar, underarmarna bränns, armbågarna värker och insidan av överarmarna domnar bort.
Jag har iallafall fått en massa vanliga diagnoser då jag var mindre, stor chans för tidig reumatism, så kallad "stress-mage", överrörlighet och även depression. Allt det jag har skrivit här och lite till stämmer in på en sjukdom, som jag ska ringa och prata med en läkare om och det är Fibromyalgi.

Jag får se när jag tar mig orken att ringa till en läkare och om dom tar mig på allvar och inte som någon hypokondriker, vem vet, det kanske inte är Fibromyalgi utan bara dålig kondis? Haha!

Nu ska jag iallafall gå ut och ta sista cigaretten för idag, hoppas att Kent kommer hem snart, det blir svårt att somna annars :) Puss och godnatt!