Jaha, då var man hos läkaren igen för att kolla upp om medicinen hjälpte mot den allergiska reaktionen. Och jag kan säga själv att det blivit lite bättre.

Den här gången fick jag en ny läkare, för läkaren jag gick hos igår verkade inte riktigt veta vad jag hade för utslag osv.. Han verkade göra sig själv viktig och duktig, som om jag inte hade så stora problem.. Och eftersom adrenalinsprutan och medicinen jag fick akut igår inte hade hjälpt till mitt återbesök så bokade han tid med en annan läkare och sa lite hummande att han inte hade tid.
Iallafall! Läkaren jag var till nu var bäst! Först så satte vi oss ner i lugn och ro och pratade igenom hur utslagen kändes, hur min kropp mådde och om jag var slö eller inte. Sen kollade han upp lungorna, hjärtat och pulsen + min hals för att se om den fortfarande var röd och irriterad. Sen satte vi oss ner igen och diskuterade hur vi skulle göra, jag nämnde lite lätt då han sa att jag hade fått nässelutslag/allergisk reaktion att den andra läkaren sa att det absolut inte var en vanlig allergisk reaktion som nässelutslag utan att det var något som kommit innifrån och reagerat med mina bakterier. Då såg den nuvarande läkaren lite fundersam ut och sa att det är ju så det blir då man får en allergisk reaktion och att han själv ansåg att det var nässelutslag, så nu har jag fått en till medicin som jag ska ta på morgonen tillsammans med den andra. Så det känns skönt!

Jag har sovit bort mestadels av eftermiddagen eftersom jag inte kan sova på nätterna, och fy vad skönt det har varit kan jag säga! Mamma har tillochmed varit in på mitt rum och slamrat med möbler osv men jag har sovit som en stock. Välbehövt :)

Så ja, jag ska vila väldigt mycket i veckan för att kroppen ska återhämta sig. Sen har min mentor sjukskrivit mig i veckan och kanske nästa med så jag slipper kliva upp varje morgon och ringa och sjukanmäla mig. Tack snälla Nina :) Hon är bara för snäll ibland!
Jag hörde med läkaren en sväng med om det var ok att jag mötte upp en kompis på station imorn vid tre, och han sa att det var ok bara jag tog det lugnt. Så nu blir det stan imorn en timme eller två, så om någon vill ses så är det bara att hojta till så ska jag försöka med det! :)

Jag.. Orkar inte mer.

Idag blev det samtal med sjukvårdsrådgivningen igen, mina utslag har blivit värre och jag kan knappt sitta längre. Dom på akuten ringde de på hälsocentralen här hos mig så jag kunde komma dit akut. Men fuck them! Jag HATAR hälsocentralen i Harmånger! Dom verkar inte kunna något... Dom tryckte in en jävla spruta i låret på mig som innehöll adrenalin sen förväntar dom sig att spruträdda Ida ska sitta där lungt och snällt men FYFAN vad ont det gjorde! Och det gör fortfarande ont! Kärringen sa att det skulle kännas som ett myggstick, visst jättekul! DET KÄNDES SOM OM NÅGON TRYCKTE IGENOM ETT JÄRNRÖR I BENET! Tack så jävla mycket... Plus att adrenalinet speedade mitt hjärta så mkt att det blev oregelbunden hjärtrytm och att jag fick panik... Så där satt jag och skakade! Och sen blev det ju ännu roligare! Då skulle dom ta blodprov! Visst helt ok tänkte jag, för jag trodde dom skulle ta i armväcket, nej då ska dom ta i fingret! Ännu skönare då mina händer är så ömma och uppsvällda att jag gråter då jag skriver det här! >___<

Så nu har jag fått allergimedicin ÄVEN fast äckellärkaren sa att det inte var en allergisk reaktion! >_< Vad fan tänker han med? Han sa att det mer såg ut som att penicillinet hade reagerat med bakterier inom mig, SKA PENICILLINET INTE GÖRA DET?! Och om annat så är väl det en allergisk reaktion eller har jag helt fel?!

JAG ORKAR BARA INTE! Tänk dig att du ligger och rullar i brännässlor och sen rullar runt i salt, krossat glas och sen häller sprit över. SÅ KÄNNS DET! Jag har inte kunnat sovit något inatt pga smärtan och kliandet, jag-orkar-inte...

(Jo, en sak till. Han sa att det skulle hålla i sig i några dar! SKITKUL! D:)

Lägger till en sak: Jag kräks lite då och då, ansiktet och händerna känns solbrända men sen så har jag frossa, och läkaren sa att jag skulle ha så lite kläder som jag kunde, glöm det. Hellre prickar och slippa frossan, jag pallar inte.

Jag sitter ensam på mitt rum och låter tårarna smeka mina kinder, jag smetar ut tårarna i hopp om att dom ska läka mina utslag. Mamma sa att mitt ansikte var uppsvällt, vilket jag känner själv då jag har svårt att le och prata.. Mitt ansikte och min kropp svider, utslagen blir bara värre.

Mamma pratade med pappa ikväll som jobbar natt. Hon berättade att det fanns vissa risker om att jag kan sluta andas, att reaktionen på mina mediciner kan göra så, eftersom jag redan har svällt upp så mycket och att utslagen har spridit sig över hela mig. Pappa blev så orolig att han ville att jag skulle sova med mamma inatt, så hon kunde hålla koll på mig så jag fortsätter att andas som vanligt..
Allt det där gör mig så ledsen. Först får jag någon Bronkitliknande och måste in på akuten för att få hjälp, åker hem med mediciner och börjar sakta bli bättre. Och då jag känner mig redo för skolan så händer det här... Jag hade hellre haft luftrörs och lungproblem i några dagar till än att se ut såhär...

Efter att mamma sagt att jag såg jätteuppsvälld ut och hade utslag överallt, efter att hon hade gått och lagt sig.. Då gick jag på toa och såg mig själv i spegeln, jag började gråta och jag kunde inte sluta. Jag ser hemsk ut. Halva mitt ansikte är så uppsvällt och rött att jag inte har samma ansiktsform längre, jag ser inte ut som jag, är jag fortfarande jag?

Jag orkar inte.. Jag missar för mycket i skolan och det känns inte som om jag kommer kunna ta ikapp allt nu, jag har missat för mycket av allt...

Jag drömmer om Rick hela tiden. Nu har jag drömt om honom 4 ggr på 1½ timme.. Och jag har vaknat efter varje gång och trott att han är här, har ringt, eller skrivit på internet.. Blä, jag är trött och orkar inte. Låt mig sova utan att drömma, det är lite väl jobbigt. Men men, ska försöka somna om nu igen, eller jag behöver inte försöka för jag håller på att somna redan nu.

Uppdaterar nog det här inlägget om jag drömmer mer...

Woho! ...Eller inte?
Nu då jag äntligen börjar friskna till så ska såklart något annat hända! Jag vaknade av väckarklockan vid tolv, låg kvar ett tag och kände hur det började klia om mina fötter, så jag sträcker mig ner och börjar klia, det slutar inte utan sprider sig över tårna och det började svida. Så jag kliver upp och går på toa och tänker att jag kan ju doppa dom i kallvatten för då kanske det slutar svida iallafall. Men när jag tittar på mina fötter så är dom helröda med vita prickar på, hej flugsvamp eller vadå? Jag går ner till köket och känner hur det börjar klia på mina händer, då ser dom likadana ut och svider som bara den. Jag ringer mamma på hennes jobb och hör om vi har ngn salva som kan stoppa kliandet, så jag plockar fram det då vi lagt på och börjar smörja in händerna och fötterna. Jag sätter mig sen och äter frukost och när jag ätit upp så ser jag att mina lår också börjat få prickar, den här gången små och röda. Liksom... Vart kommer dom ifrån? Jag har smsat mamma nu och frågat om vi har bytt tvättmedel och jag hoppas på det! Annars blir det akuten nästa, igen!

Allt det här har hänt på mindre än 30 minuter, från normal hud till full med prickar. Jag vill inte ens ta av mig tröjan och kolla om jag fått prickar där med.. *suck* Hmm, jag får låta bli att klia på dom, för det ser ut som om vissa på låren + en på handen är vätskefylld, fan. Jag får kolla runt lite på internet och se vad det är.. Vattkoppor är det iallafall inte för det har jag redan haft.. Men men, tack han där uppe eller vem det nu är som gör mig sjuk hela tiden, det gör mig verkligen jätteglad...

Earth hour 20:30 till 21:30, skulle gärna släcka ner alla lampor och stänga av allt elektroniskt. Men jag ensam i ett stort, mörkt och kallt hus låter inte så frestande. Det hade varit annorlunda med sällskap men det har jag inte just ikväll. Så jag ska spendera kvällen framför tvn, tittandes på Robinson. Men jag ska iallafall släcka ner och stänga av allt som inte behöver vara igång. Som min dator, lamporna i rummen jag inte är i osv..

Idag har jag varit irriterad och förbannad och samtidigt lite ledsen. Jag tog äntligen tag i att städa rummet för första gången på månader, kastade ut alla sängkläder och hängde upp mattan, täcket och alla kuddar för vädring på balkongen. Dammsög golvet och madrassen, så nu är det nystädat och fint. Plockade undan alla småsaker på skrivbordet och nattdugsbordet med, så nu har jag bara täcket kvar att bädda i sängen och lite disk att ta ner till köket.

Nu ska jag ta min medicin, sätta igång tvn och släcka lamporna. För snart börjar Robinson.. Sen ska jag nog krypa ner i badkaret och ta ett varmt bad och läsa min bok ^^

Jag ligger och gråter för förlorad kärlek. Den senaste timmen har jag följt två personers bilddagbok, sett hur dom träffats första gången, sett dom bada tillsammans, titta på film, första gången dom sa att dom var tillsammans och älskade varandra, bara en massa fina känslor. Och bilder på då dom skiljdes åt efter en vecka, och tjejen hade knäppt kort på sina tårar. Jag saknar kärleken, jag saknar känslan. Vad var det som gick fel? Allt det fina Rick och jag hade, alla fina stunder. De gånger vi gick ut och gick på sommarkvällarna och jag lärde Rick gå barfota, då vi bara satt inne och myste framför en film, då vi låg och höll om varandra. Vad var det som gick snett? Vart tog känslorna vägen? Jag saknar allt så jävla mycket, kramarna, kyssarna, kärleken, energin vi gav varandra. Istället för att mina känslor sakta skulle försvinna för honom, så slets dom ifrån mig och byttes ut mot tårar och hat mot mig själv. Vad hade jag gjort för fel för att förlora en sån underbar kille? Jag har fortfarande inte fattat vad som hänt, jag vill ha det som då, då vi var tillsammans. Jag tyckte vi hade det bra i slutet, även fast vi bråkade mer och mer, även fast vi bråkade så fanns ju kärleken. Men Rick kunde inte se det, inte fokusera och allt bara försvann, rann iväg. Och jag står fortfarande ensam kvar, med bortslitna känslor och oavslutade meningar. Jag hade hellre låtit kärleken glida iväg och försvinna, så jag också känt likadant då det tog slut. Istället fick jag lära mig att leva utan kärleken, jag försöker känna den igen. Men den vill inte komma tillbaks. Allt jag tänker på är vad som har varit, och jag kan inte gå vidare. Allt är så jävla jobbigt, jag vill ha det som då. Inte så som det är nu, om jag kunde, så skulle jag försöka få Rick att förstå hur mycket jag älskar honom, att det nog är därför jag sårar honom så mycket nuförtiden, för att han inte ska komma för nära, för att jag inte ska känna känslorna igen. I varje kram, i varje blick, så sipprar lite kärlekskänslor fram, och jag orkar inte med det. Det är för jobbigt. Jag vill inte älska någon som har tagit ifrån mig det jag värderade högst i mitt liv.

Och samtidigt vet jag att det aldrig kommer bli vi igen, jag har raserat för mycket. Min kärlek till dig har stött bort dig från mig.

Jag har sovit bort varje dag i en vecka nu, och.. Jag mår fan inte bra av det. Idag tittade jag i tidningen och såg att 'Monstret - Josef Fritzl' skulle gå på tv, kollar vilken dag och ser att det går på torsdag, jag tänker 'fan att jag missade det.. Det går säkert i repris'. Och NU när hela dagen har gått och jag ser på reklamen på tv att det är ikväll det går, att det är torsdag IDAG! Hur jävla dum är jag egentligen? Hur fel i dagar kan det bli, jag orkar inte!

Jag har börjat tappa hår med, jag hoppas att det bara är för att jag suttit inne så länge.. Jag orkar inte tappa hår i en längre period. Det räcker med att jag mår dåligt över det som har hänt i förrgår och idag. Jag trodde att alla dåliga tankar och känslor hade försvunnit och att jag skulle få må bra nu, men allt det onda kommer tillbaks nu.

Jag ska ner, ta nånting att äta, en macka och saftsoppa eller något. Bara för att gå emot det jag gjort de senaste dagarna då jag inte ätit något...