Jag bryter ihop för minsta lilla, jag hatar det här!

Fick nyss en nekad vänförfrågan, alltså.. En kompis (om man nu kan kalla det kompis längre) tog bort mig från sin lista. Kände mig lite 'jaha, varför då?' så jag skrev och fick till svar:
- Varför ta bort från listan?
- rensade bort alla
- Okej, det var det enda som kändes rätt?
- vad ska det betyda?
jag hade typ 120 vänner, bevakade kanske hälften, tittade på 1/4 av dem bilderna.
- Jag frågade bara om det kändes rätt?
Jag vet ju inte vilka du bevakar eller inte, spelar ingen större roll. Undrade bara.
Det lilla fick ångesten att slå mig hårt i magen och fick mina lungor att försöka kväva mig själv. Jag blev så jävla rädd, jag blev rädd för mig själv och min reaktion. Vad fan hände? Inte fan har jag reagerat så på bara nån sekund. Jag känner att jag håller på att bli galen. Jag känner mig tom men samtidigt på sprickningsgränsen. Jag vill lägga mig och sova, sova för alltid. Bara så jag glömmer allt, så att mina känslor och tankar försvinner och förnyas. Så jag slipper det här helvetet inom mig. Jag vill vakna pigg och glad. Jag vill känna mig levande igen. Igen? Var det så mycket bättre förr? Var det verkligen det? Jag kommer inte ihåg. Jag tror att allt är en illusion som jag har byggt upp bara för att se något positivt i mitt liv... Och illusionen jag byggt upp, den handlar om förut. Då jag visste, och kände att jag hade närhet. Att jag hade någon att luta mig mot. Jag behövde inte fundera och tänka 1-2 timmar innan jag smsade någon, jag var inte rädd för att störa eller vara jobbig. Jag var bara mig själv... Nu är jag livrädd för att ringa folk, klarar knappt av att ringa hem. Jag vill inte be om tjänster längre, jag känner att jag är för påfrestande för det. Jag klarar ju knappt av mig själv längre? Vem skulle då kunna klara av mig? Vem skulle orka leva med mig? Ingen... Ingen skulle orka det... Ångest, tårar, tomma ögon och apatiska rörelser. Är det något man vill leva med? Jag vill inte leva med det. Jag vill inte leva med mig själv... Jag är hemsk, jag känner mig falsk. Det känns som om jag ljuger för mig själv. Jag ser inte ens glädje i att göra andra lite gladare och lättare i tankarna. Det tar bara på mina krafter och får mig att inse hur jävla dum och dålig jag är. Jag pallar inte, jag orkar inte med mig själv. Vad fan tänker jag med? Vad tänker jag på? Tänker jag alls?

Varför sitter jag ens hemma? Jag försöker intala mig själv att jag KAN klara av skolan, att jag kan klara av alla läxor och restuppgifter som är kvar innan lovet. Men jag ser inget hopp i något. Jag vill krypa bedjandes till psykakuten, jag behöver hjälp nu. Jag klarar ingenting längre. Att gå på stan skrämmer mig, jag får för mig att folk kollar konstigt, även mina vänner. Jag förstår inte varför jag hoppade av alla mina samtal på UMO, jag tror det var av den dumma anledningen att min kurator/psykolog gjorde bort sig, sa vissa saker till min mamma även fast hon hade tystnadsplikt.
Jag har velat gå till BUP en längre tid nu, i flera månader. Men det har inte blivit av. Och nu då jag är 18, då måste jag till vuxenpsyk, måste man inte betala för det om man inte har någon diagnos? Jag skulle ha stannat kvar på UMO, jag skulle ha lyssnat på henne i början då hon bad mig gå till BUP där jag kunde få bättre hjälp, en bättre lyssnare... Där jag kunde fått en ordentlig diagnos. Det enda jag fick höra av hon jag gick hos, var att jag var svårt depressiv, att jag hade en djup depression. Testerna sa det. Hon sa det. Jag insåg nog det själv med. Men jag drog på en mask för mitt ansikte och sa att allt var bra, jag avstod från självskadebeteendet bara för att få slippa den där kärringen som jag sedan länge tyckt inte lyssnat på mig.
Fan, jag ångrar så jävla mycket att jag inte gick till BUP, fick hjälpen jag behövde. Jag trodde att alla hemska tankar, minnen, ångesten, allt, skulle försvinna. Men det kom bara tillbaks i dubbel styrka.
Jag har gått och letat reda på BUPs nummer, vuxenpsyks nummer och UMOs nummer. Jag vill ringa dit, be om en tid, men jag vågar inte... UMOs nummer tog jag för att ringa och höra om dom har kvar min journal, allt som jag sagt, alla tester. För jag vill ringa BUP, höra om jag får komma dit först, och sen kanske ringa vuxenpsyk. Men jag behöver stöd, hjälp. Rick har sagt flera gånger att vi ska ta tag i det här, ta tag i mig och gå till BUP och prata med dem. Men det har aldrig blivit av...
Jag orkar inte längre, jag vill ha hjälp. Jag orkar inte må dåligt längre!

Det blir för många inlägg nu, jag vet.. Men jag orkar inte riktigt, skriva allt i ett och samma.


Hur förklarar man för dom som står närmast att man inte orkar mer? Hur ska man klara av att berätta att hoppet snart har försvunnit helt, att orken är borta och det lilla ljus som en gång fanns där håller på att slockna?

Jag känner mig så jävla patetisk. Jag vill helst radera det förra inlägget för det spårade ur totalt, alltså, jag spårade ur. Förlåt...


I've been looking in the mirror for so long.
That I've come to believe my souls on the other side.
Oh the little pieces falling, shatter.
Shards of me,
To sharp to put back together.
To small to matter,
But big enough to cut me into so many little pieces.
If I try to touch her,
And I bleed,
I bleed,
And I breathe,
I breathe no more.

Take a breath and I try to draw from my spirits well.
Yet again you refuse to drink like a stubborn child.
Lie to me,
Convince me that I've been sick forever.
And all of this,
Will make sense when I get better.
I know the difference,
Between myself and my reflection.
I just can't help but to wonder,
Which of us do you love.

Stress, ångest och tårarna svider mer än nån gång tidigare. Jag känner mig sviken, undanknuffat och... Utskrattad? Jag vet inte... Jag önskar så jävla mycket, jag önskar att jag vore glad och sprallig igen. Inte bara på utsidan utan inom mig med. Men det går fan inte. Jag var glad ett tag igår, för jag visste att en person skulle finnas där om jag behövde ringa eller smsa. Jag satt vaken hela natten, nästan tom på känslor, jag kände mig som ett skal. Och det jag väntade på var ett svar på ett sms jag skickade, för jag behövde höra någons röst, eller iallafall veta att den personen fanns där. Nu idag får jag reda på genom bilder att personen supit som en tok hela natten, X (personen) sa nyss över sms att X stängt av mobilen för att inte skicka för onyktra saker. Men jag då? Va? Jag klarar det inte mer, X tar inte upp det med mig, vet inte om X tror att jag inte skulle märka? Eller om X bara inte tänkte på det... Jag är för övervakande, för mycket av allt... Jag hade velat vara med igår, jag ville ju festa! Jag sa ju det... Jag är bara så rädd att X ska hitta ngn annan att prata med, tycka om och ja, se som en bättre vän, bättre människa. Varför sitter jag och ältar det här om och om igen? Varför känner jag mig så värdelös? Kan jag inte bara inse det folk säger om mig, att jag är snäll, trevlig och att dom gillar mig? VAD GÖR JAG FÖR FEL?! Jag orkar inte! Fan fan fan! Jag vill kunna ta modet till mig och avsluta det här, här och nu. Jag orkar inte med mer av mina känslor och tankar...

Igår åkte jag hem, för att det dels inte gick så många bussar med bra tider + att jag trodde att Rick skulle bort på fest. Men tydligen så stannade han hemma och släpade med sig en massa annat folk med? Jag ville inte hem, jag ville inte sitta själv. Men vad fan gjorde jag då? Bara för att rädlsan att bli lämnad ensam skulle komma fram... Men vad var det jag blev? Lämnad ensam...

Jag ligger hemma, äter popcorn som smakar ovanligt illa och har precis kollat klart på en film, Stranger than fiction. Jag mår... Ovanligt dåligt, jag tror känslan jag har inom mig är hopplöshet, allt känns så onödigt... Jag känner mig mer eller mindre ledsen varje dag, jag ser knappt något ljus i vardagen. I förrgår (torsdags) så skrek jag och grät, jag föll nästan ihop på Åhlensparkeringen av ångestkramper och rädsla. Jag ville fly, fly från världen, fly från känslorna. Jag ville fly från mig själv. Men hur gör man det? Jag sprang och sprang den dagen, sprang från vännerna när det var mig själv jag ville springa ifrån. Jag stannade upp en stund, bad om en kram och lite tyckaomkänslor för ett tag. Jag trodde att det skulle bli bättre, vilket det alltid brukar bli efteråt, efter att jag sagt exakt som jag tycker och tänker. Men, det blev inte bättre, mina känslor har inte förändrats ett dugg. Och det får mig att känna mig ännu mer hopplös, dålig och ensam. Jag vill så gärna vara på fest ikväll, dricka gott och skratta med alla vänner, slippa tänka. Men jag är för feg, jag är för trött, jag har ingen känsla av att jag vill fortsätta att kämpa. Jag är så nära på att ge upp, har jag gett upp? Det är kanske därför jag mår som jag gör. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag kvävs av mig själv, av mina egna tankar. Jag vill hitta tilliten hos någon, jag vill hitta trygghetskänslan. Men jag är för rädd för det, jag är rädd för att förlora tryggheten så som jag förlorade den i december. Jag är ständigt rädd och jag hatar det. Jag känner att jag har en person jag kan finna tryggheten hos, och jag vet att den personen kan finna tryggheten hos mig. Men jag orkar inte ens försöka, jag önskar att jag kunde vara lite mer normal och lite mindre rädd, bara så att jag vågade chansa på att tryggheten finns där.

Jag vill blanda drinkar, skratta och kramas med vänner, jag vill vara säker på att dom finns där då jag behöver dom. Men jag orkar inte, jag är rädd... För jag vet att dom inte alltid kommer finnas där, därför vill jag inte försöka, försöka att leva...

Fyfan. Att folk ska bete sig som idioter hela tiden.

Det här smset fick jag idag från några av mina vänner: 'Detta är ett varningssms! Fordonarna har praktiskt taget förklarat krig mot alla som de klassar som emos. Ser de nån av oss på stan så kommer denne bli misshandlad. Gå inte ut på stan själv undvik speciellt busstationen och skutan. Sprid detta innan någon kommer till skada!'
Varför ska folk bete sig så dumt? Och varför ska dom hota oss hela tiden? Räcker det inte med att dom skriker saker och ser elakt mot oss? Vi har väl rätt att se ut så som vi vill? Vad har vi gjort för fel? Vi står bara för dom vi är, om alla skulle se likadana ut, med korta tajta linnen som visar fittan och röven, byxor som sitter helt fel på killarna och visar allt, skulle det vara kul överhuvudtaget? Vi hackar aldrig på er som ser 'normala' ut, vi håller käften och accepterar hur ni ser ut. Varför kan ni inte bara göra detsamma? Jag orkar inte med det här helvetet längre. Det hela började tydligen med att en enda person började kaxa sig, och nu har dom alla bestämt sig för att det är alla vi ''emos'' som tigger stryk. Jovisst, skit ner er allihop! Imorn blir det polisanmälan mot några vi vet är med i det gänget, och vi hoppas på att det ordnar upp sig. Annars ligger man väl där blodig snart...