Första dagen som jag känner mig lite pepp på Arvika! Har pratat med Rick ett bra tag ikväll, hur skönt som helst då jag bett han ringa ett x antal gånger *ser lite småirriterad ut*. Men iallafall, vi pratade lite om allt möjligt, mest Arvika faktiskt. Vi gick in på festivalens hemsida och kollade igenom spelchemat och det visade sig att vi skulle gå på ungefär samma saker :P Är bara så rädd för att bli lämnad ensam. Jag, ensamhet, ångest och alkohol kommer nog att bli ett helvete för mig, plus att jag kommer nog knappast våga be om sällskap av de andra heller då jag inte vill vara ivägen. Men ska nog försöka stå på mig, för enda bandet jag kanske blir själv på är Thåström, men då ska jag nog stå och njuta själv eller leta upp Alex eller Emilia (gissar på att dom ska se honom :P). Hmm... Aja, jag har beslutsångest gällande alkoholen med, är rädd att det blir för mycket. Har nämligen en 70s Explorer Vodka nu, men vill också ha en 50s Malibu xD Äh... Det ska väl gå åt gissar jag på, blir olika 'drinkar' varje dag ^^ Mmm, drömmer om vad jag kan blanda till Malibun, som egentligen inte ens behöver blandas. Aja, ska väl ta mig ett snack med Gabbi sen och höra om det går att fixas.

Hmm, Rick och jag ska också ha våran dag på måndag om jag hinner klart med packningen. Jag vill veta vad han har för planer men han vill inte säga något *suckar högt*, hoppas att han har planer överhuvudtaget så han inte bara säger det, men det lät iallafall som han kommit på något då vi pratade med varann :P

Har varit på Pirat-grillning med. Hur nice som helst, blev dock inte helt som planerat men det funkade ^^ Grillade grillspett med potatissallad och bröd, fick även två xcide av mamma och hade med mig lite vodka :) Träffade ett gäng underbara pirater den kvällen! Alla var skitsnygga. Tog mig också ett nattligt bad vid tolv tillsammans med Carro, Leyla, Andre och Michel :)

Jadu, vad mer kan jag skriva? Jo! Var på släktträff idag, började vid 11 på förmiddagen (alldeles för tidigt då jag somnade vid fem i morse). Jag trodde iallafall att det skulle bli långtråkigt och ja, tråkigt helt enkelt. Men efter ca 20 minuter så säger mamma 'titta där är det en blåhårig' jag vänder mig om lite uttråkad och trött och upptäcker att det är Jossan! Liksom vafan?! XD Jag står och gapar och tittar på henne då hon får syn på mig och vi båda frågar varandra vad fan vi gör där! Och det visar sig att vi är tremänningar! Woho, jag fick bra sällskap i fyra timmar, det var en skitkul släktträff! :P Vi satt och pratade om allt och inget, och känner mig otroligt trött just nu. Nästan ingen sömn, sitta utomhus i värmen (skönt i skuggan) och ja, blir helt enkelt väldigt utmattad :P
Jossan och jag ska nog också ses en sväng på måndag om hon får pierca sig för sin mor ^^ *hoppas* Jossan är en mycket trevlig tjej som jag inte vill missa att umgås med :)

Nu ska jag fortsätta känna mig lite överorolig inför packningen och ja, sätta igång någon bra musik så jag känner mig ytterligare lite pepp! Har redan skrivit alldeles för mycket! XD Så godnatt och sov gott på dom som läser det här ^^

Jag fryser. Jag vill krypa ihop, sluta existera. Jag vill gråtandes luta mig över toalettkanten och spy. Att en enda person kan få mig att må så dåligt, om och om igen. Jag vill göra illa mig själv, skita i vad alla andra tycker.

Jag hade byggt upp en så glad känsla i kroppen, jag var så förväntansfull inför imorn, och nu blir det såhär. Fan, jag vill inte fortsätta, jag orkar inte fortsätta... Jag vill inte till Arvika nästa vecka, jag vet att besvikelsen kommer ta död på mig. Och jag vet att festivalen, de hemska känslorna, mitt psyke och alkoholen kommer bli min död. Jag har känt så i över en månad nu.
Jag vill hellre stanna hemma, bo vid havet och leva på vännerna. Varför ska jag till Arvika med några jag knappt känner längre? Vart har den gammla goa vänskapen tagit vägen? Jag känner mig vilsen och ensam med det sällskapet...
Jag kommer inte orka nästa vecka, den enda säkerheten jag har med mig är min alkohol och mina rakblad, men jag vet också att det kommer bli min död.
Ja jag må vara sjuk som tänker så, men jag kan fly med de två grejerna...

Vad händer med mig? Va? Jag fattar inte, varför känner jag mig varm, sällskapssjuk och ja, glad? Helt plötsligt från ingenstans...
Jag har också smått insett ikväll att jag håller på att gå ur mitt gamla liv, att det är den övergången som är så jobbig. Jag lämnar sakta det som en gång var jag och är på väg att bli något nytt. Och jag hoppas att det är något bra.

'10 bevis på att du är kär'... Det testet fick mitt hjärta att kännas varmt.

Jag brukar tycka sånt där är fjolligt och bara skit, men vafan. Just sista punkten.. Hah.. Näe, nu ska jag gå och tvätta av ansiktet med kallvatten och försöka rensa bland mina tankar.

Den här dagen har varit ok, iallafall halva. Michel överraskade mig genom att impulsåka till mig imorse, har varit hos mormor och nere på stan med lite folk. Men nu ikväll så rasade allt, fan... Texten nedanför säger hur jag mår just nu.

Ångesten pulserar genom min kropp, tar ett stryptag runt min hals, kväver mig.
Lägger på ytterligare tyngder på mitt hjärta, sänker mig.
Vill luta mig fram, kräkas upp allt som gör ont. Går det?
Jag vill ha hjälp, jag krymper i mig själv, jag känner hur jag försvinner.
Jag känner bara smärta, sorg och skam. Jag skämms för mig själv, allt jag har gjort.
Min hjärna raderar allt så fort, det jag gjort kan försvinna på 2 sekunder.
Jag gör saker utan att veta om det, jag hör inte då folk pratar med mig.
Jag blir galen, jag är kanske redan galen? Jag är knappast normal.
Ångesten kväver mig nu, huvudet exploderar, tankarna försvinner och kommer tillbaks i rusande fart.
Jag faller snart ihop. Det här går inte längre, jag orkar inte. Make it stop.

Jag hade skrivit så långt inlägg, och då raderas det. Fan. Jag får börja om...
Förlåt Michel, jag vet att du läser min blogg men jag måste skriva...

Idag trodde jag att det skulle bli en bra kväll och en bra morgon imorn. Men att allt ska vända på två sekunder för mig, jag förstår inte. För en gångs skulle så vågar jag bjuda hem någon, och nervositeten gick faktiskt över efter bara ett litet tag.
Jag var så glad över att jag lyckats fixa snickerskakor, chips, ostbågar, salta pinnar och cider. Jag var glad över att för en gångs skull slippa sitta ensam på mitt rum. På två sekunder fick mitt humör sig en käftsmäll, mitt självförtroende svackade och det kändes som om jag föll. Då han sa de orden i telefon 'jag kanske tar en sen buss hem ikväll' så slogs ett illamående in i min kropp, huvudet värkte och ångesten kom över mig igen, har jag än en gång blivit åtsidosatt? Ett andrahandsval? Är det mitt fel, för att jag lurade mig själv att känna mig säker på något?
Jag vet inte...
Jag bestämde mig att försöka vara starkare, att inte visa något, så gott som jag kunde. Det var svårt, för det var första gången på länge som jag kände mig så ensam helt plötsligt. På väg till bussen så frågade han om jag tog illa upp, om jag ville att han skulle stanna. Han sa att han lovade att komma någon annan dag och stanna så som han lovat. Men jag vill inte att någon lovar saker till mig, för jag vet att löfterna oftast bryts. Jag ville gråta, men jag tillät mig inte det. Jag ville inte ens krama honom med risk för att börja gråta, men jag gjorde det ändå. Och det kändes verkligen som om något slets ur mitt inre och jag kände mig kall, tom och ensam. Men jag klarade av att inte gråta, och jag kände mig iallafall något stabil. Tills att mamma ringde och sa att hon åkte till Jon på hans avslutningsfest, pappa sov och att hon låst dörren. När mamma lagt på så sprang jag tillbaks till busskuren och satte mig där och grät, jag orkade inte hålla tillbaks allt. Jag kände mig så ensam.
Jag började iallafall gå hemåt då jag var säker på att mamma inte var där, lyssnandes på Bittersweet med Apocalyptica grät jag hela vägen hem. Jag orkade inte gå in så jag satte mig på stommen till vår terass (som vi bygger), jag satt där i regnet och skrev mitt kommande blogginlägg då telefonen dör och allt jag skrivit försvann. Magen drog ihop sig, luften vägrade dras ner i lungorna och jag ville bara skrika ut alla känslor, bara skrika och skrika. Men det gick inte så jag satt bara där, kände mig helt jävla ensam och fylld med gråt. Jag började sakna alla, Isa, Gabbi, Carro, alla... Det var så jävla längesen jag kände mig ensam på det här sättet...
Vad ska jag göra med alla grejer jag har hemma nu? Jag vill bara slänga chipsen och drickan, jag vill inte ens smaka på det. Jag tog med snickerskakorna hem för att ge dom till honom, jag tycker inte ens om snickers...

Fan, jag ska dra täcket över huvudet nu och höja volymen på musiken.
Ingenting blir bättre av att du ger och ger, du måste få något tillbaks med.

EDIT:
Vill också skriva att i det första inlägget jag skrev (som blev rederat) så skrev jag också att det fanns två anledningar till att jag började må illa och känna mig knepig, den första var för att jag inte ville att han skulle åka. Han behöver tänka på sig själv och jag känner på mig att inget kommer lösa sig ikväll ändå. Och två, ja det var det jag skrev om att jag inte riktigt kan lita på mig själv.

Jag har ångest varje dag, just ikväll är det starkare. Hjärtklappning, jag fryser, det känns som om jag kvävs, bröstet imploderar, jag mår illa och är yr, jag är rädd att jag ska göra något dumt och jag är rädd för att försvinna...
Ångesten har byggts på av oro ikväll, oro över vad som kan komma att hända imorn och i helgen. Allra helst vill jag vara hos någon där jag bara kan ligga och lyssna på musik eller gå långa promenader med musik spelandes från mobilen...

Jag skrev lite idag på kulturhistorialektionen, jag tänkte och kände för mycket. Så ja, jag skrev ner lite på ett papper... (kom ihåg att det är jag som har skrivit, det är mina känslor och ingen får ta det. Det är mitt och jag anmäler om jag upptäcker att någon har stulit från mig).
______________________________

Tankar, tar aldrig slut. Dunkar bakom skallbenet, det smärtar.
Radera tankarna, minnet som skapar tankarna, händelser som skapar tankarna. Radera allt, radera mitt liv.
Plocka bort känslor, plocka bort hjärnan som känner, hjärnan som sänder inpulserna, det är hjärnan som gör det. Utan hjärna inga tankar, alltså inga känslor. Men om man stannar hjärtat, genomborrar det med spjut, kulor eller knivar, då slutar hjärnan sända inpulserna, du slipper tänka och du slipper känna.
_______________________________

Kyla, illamående, frossa. Maten rör sig oroväckande uppåt i kroppen, passerar halsen och ut genom munnen. Tankarna virvlar runt, varför ska det vara så här? Varför ska ångesten krama sönder mitt hjärta varje dag?
Det kväver mig, blockar luftvägarna och vägrar låta mig må bra. Jag får ingen luft, ligger där i fosterställning och skakar. Kippar efter livet, lusten och viljan att leva. Rädda mig?
_______________________________

Mitt medvetande rinner iväg, känslorna tar över och slår ut kroppens funktioner. Allt blir kallt, lederna smärtar och huvudet domnar bort. Jag vill leva men samtidigt dö. Jag är i ett mellanting. Jag varken lever eller är död. Jag kallar det känslomässig koma, och jag vill ta mig ur den.
_______________________________

Jag vill inte ha sommarlov, vad ska jag hålla mig fast vid? Vad ska få mig att fungera?

Så sjukt jävla jobbigt. Sitter och tittar igenom bilder från december, läser en massa saker som Rick lovade mig då han gjorde slut. Jag tänker på hur tiden var efter det och vad som har hänt sen dess.. Jag började känna hans lukt nyss, hur han luktar då han är nyduschad, har nytvättade kläder, eller speciellt lukten då han och jag precis haft sex (förlåt alla som är känsliga...). Varför började jag sakna honom helt plötsligt? Jag vill inte känna hans lukt, den får mig bara att minnas så mycket.

Idag på skolan kom jag att tänka på en sak, det är den nionde idag, det betyder att i lördags så var det ett halvår sen Rick gjorde slut med mig, gjorde slut på oss. Jag skrev det här på skolan, för att hålla kontrollen över känslorna:
I lördags var det ett halvår sen rick gjorde slut. Mitt hjärta smärtar och jag önskar att dagen för 6 månader sen inte funnits... Fan, jag vet fortfarande inte varför det blev såhär. Jag vill fråga rick så mycket, om han kommer ihåg de små sakerna vi gjorde. Då vi låg på en strand, hur vi tog oss till stockholm, när vi gick promenader och ja... Bara fanns för varandra. Jag vill ha en sån känsla igen, av att han ågon som alltid finns för mig. Det känns inte som om det kommer bli så igen. Det har gått för lång tid. Ricks och min vänskap har tunnats ur för mycket för att kunna byggas på, eller har jag fel? Det var bra i början av mitt liv utan rick, för rick fanns fortfarande där för mig, respekterade mig och frågade hur jag mådde... Vart har han tagit vägen nu? Fan...

JA! Jag önskar fortfarande att det vore Rick och jag! JAG ORKAR INTE MED LIVET ENSAM! Och kom inte och säg att du kan leva livet med mig! Jag vill leva det med Rick! Så som vi levde det då! Och jag ville fan utveckla det till något bra! FAN! Vad var allt prat om att alltid finnas för varandra och ställa upp i alla lägen? Va...? Jag fattar inte! JAG ORKAR INTE! JAG VILL INTE LEVA SÅHÄR!!!

Det känns som om jag svikar alla. Fan... Idag var det två personer som ville ha mig till sällskap, sovsällskap. Förstår dom att jag inte orkar? Jag vill, men jag orkar bara inte. Jag mår för dåligt, men det verkar dom inte förstå då dom låter deras ensamhet gå ut över mig bara för att jag inte stannar och är sällskapsmänniska (tänker dom inte på anledningarna till varför jag inte stannar kvar som sällskap, att jag kanske mår dåligt själv?)...
Fan, jag orkar knappt med mig själv, hur ska jag då orka med andra? Jag har hållit hoppet uppe med att tänka på att vissa förstår, iallafall till en liten del. Men jag upptäcker gång på gång hur fel jag har...