Jag tycker synd om dig människa. Om jag kunde så skulle jag befria ditt hjärta och dina tankar från alla hemskheter. Du är inte värd det här, du ska inte bli utnyttjad så som du blir. Och samtidigt sitter jag och... (resten skriver jag i ett mail till -honom- för då jag skrivit klart insåg att det blev för personligt för att skrivas här)

Hmm, min bror har kommit hem från Stockholm idag, far och mor har kommit hem dom med från Rättvik... Och vad gör jag? Ligger i min skitiga säng i mitt skitiga rum och drömmer mig bort till havet, vågorna och brisarna... Jag vill för första gången på länge bara springa bort alla problem så som jag gjorde förut. Men jag vet inte riktigt om jag orkar? Usch säger jag för att börja bygga upp kondisen igen, känns inte riktigt frestande...

Aphex Twin - Avril 14th

Natti natt!

Igår:
- 09:00 - klev upp och gjorde mig i ordning
- 11:05 - tog bussen in till Hudik, framme 11:55
Väl där smsar jag Rick och frågar om jag kan komma upp till honom, köper med två Jambomackor som vi mumsar i oss. Kom dit runt 13:00.
- Hoppade som en galning i Ricks säng tills han sa åt mig att sluta, la mig då ner i sängen och blev supertrött, Rick gick också och la sig så låg vi och myste ett tag. Somnade nästan.
- Klev upp med ruffsigt hår och bestämde mig för att pierca mig, markerade vart och gjorde det, två stycken! Och det gjorde ont som fan, så ont att Rick tyckte synd om mig då jag satt där och skrek och grät -panik- Just det, det var i näsan.
- 16:00 - promenerade ner på stan med Gabbi och Rick, träffade folk.
- 19:35 - Rick och jag tar bussen hem till mig, framme 20:05
Väl hemma gosar jag lite med katterna och släpper in dom hos grannen, Rick ställer sig och lagar mat och sen mumsar vi i oss det framför tvn.
- 21:30 - börjar vi plocka ur och i diskmaskinen. Jag blir superstressad över att vi ska tillbaks in till Hudik och bryter ihop mitt i mitt klädval, Rick försöker lugna ner mig och trösta men det funkade inte.
- 22:05 - bussen var väldigt sen så vi satt och pratade och jag halvt skrek och grät om vartannat, bestämde oss för att åka ändå och att jag fick sova i hans knä hemma i lägenheten (jag var väldigt trött och behövde sömn och närhet).
- 22:45 - Anlände till stan med sikte på Hemmakväll, träffade på Malin och Linda utanför Bockarna.
- 23:00 - Hyrde tre filmer och köpte dricka.
- 23:50 - Hemma i lägenheten efter en skakig och seg promenad.
- Bestämde oss för att se på Martyrs och fyfan säger jag bara, fyfan vilken hemsk film. Varken jag, Rick eller Gabbi kan säga att den var bra, för så hemsk var den! Inte hemsk som dålig, utan... Äcklig och bara kuslig. Vi alla mådde jättedålig under och efter filmen, illa till mods och illamående så gick Gabbi till sängs och Rick och jag la oss i sängen och småpratade lite då vi inte fick en tillräcklig ok känsla i kroppen för att se på en till film.

Och idag har jag mest sovit faktiskt. Vaknade hos Rick och låg och drog mig i sängen, Rick klev upp och kollade datorn en sväng sen la han sig hos mig och myste lite till. Sminkade mig lite snabbt sen, rengjorde piercingarna och tog bussen ner till stan. Träffade på Ellen, Elina, Stefan och Kettil och gjorde inte så mkt förutom att prata.
Folket försvann och Rick och jag gick till Amandas och åt, vandrade en sväng på stan och satte oss sen på busstationen, jag la mig i Ricks knä och somnade nästan på en gång. Tog 16:25 bussen hem och nu ligger jag här i min säng nyvaken och seg.

Rick är nog på fest just nu, jag valde att strunta i det då jag är trött och känner att det mesta är meningslöst. Har inte heller rökt idag *woho på det*

Jag vill ringa, jag vill höra någons röst. Jag kan inte andas, eller jag kan andas, jag får bara ingen luft. Jag ser inte ens vad jag skriver genom allt suddigt tårarna skapar. Fan ta det här, varför vågar jag inte? Varför är jag rädd att få skit över att berätta hur jag mår? Fan, jag får muskelspänningar och huvudet exploderar snart. Jag är så delad i hur jag tänker, har jag riktig jävla panikångest eller är det bara lilla uppmärksamhetshoran som har vaknat? Fan fan fan fan fan....
Jag söker människor för att jag inte klarar av ensamheten, men jag känner mig ändå ensam, hur mycket jag än kämpar. Jag har kämpat så jävla länge, ensamheten fanns inte förr, då fanns bara självskadebeteendet och depressionerna, men jag hittade mina glädjestunder... Jag vet inte om jag inbillar mig, men fanns det där glädjestunderna för att jag gjorde illa mig själv? För att jag tillät mig själv att må dåligt? Jag ger inte upp bara för att jag gör illa mig, jag försöker leva. Jag har haft dödsångest sen jag var liten, verkligen jätteliten. Jag har mått dåligt så länge jag kommer ihåg, ända sen jag blev kastad uppför och släpad nerför trappor. Mammas känslor har inte heller varit lätta att hantera då hon växlat mellan galen och helt tyst då hon slutat/börjat med sina mediciner, och allt det här var då jag var liten. Jag hade inte heller några vänner utan lärde mig leka med mig själv och de få som ville vara med mig, mina kusiner...
Jag har kämpat på så jävla länge, stått upp för mig själv och för andra. Mest för att finnas kvar som hjälp till andra, för det var det jag gillade, att hjälpa andra... Jag fick något tillbaks då jag fanns där, närhet och tacksamhet. Men nu finns inte det där längre... Jag orkar inte hjälpa andra lika mycket som förut, för människorna stannar inte kvar nära mig och plåstrar om mitt hjärta, mina tankar och mina sår. Bara för att jag gillar att se resultat då jag hjälper folk så betyder det inte att jag klarar det hur länge som helst... Resultaten och människorna höll mig vid liv, både resultaten och människorna står mig längre bort nu. Och jag vet inte om det kommer kunna hålla mitt tänkande klart, minsta lilla tår, ensamhetskänsla eller bara plåga gör att jag verkligen känner hur något hugger och skär genom min arm, på exakta ställen. Och det är så att jag ibland kollar ner på min arm och verkligen förväntar mig centimeterdjupa jack i armen... Och ju mer jag känner av det, ju mer vill jag göra det.
Nuförtiden då jag säger att jag är nära att ge upp, så får jag skit tillbaks. Att jag inte ska gnälla och fokusera på att kämpa för livet. Men hallå? Jag har kämpat sen jag var liten, då jag började snubbla för smärtans skull och rispa upp benen med stenar...
Jag har flera gånger känt att jag varit nära att ge upp helt, jag har hamnat i psykoser, svalt farliga saker och verkligen varit nära att gett upp flera gånger, men min kropp vägrar lyda mig. Jag vill inte försöka längre, jag har tagit hand om så många i mitt liv, mamma, kompisar, pappa... Jag har plåstrat om skärsår och torkat tårar, sagt tröstande ord... Nu är det jag som behöver de orden, någon som torkar mina tårar och plåstrar om såren...
Jag är bara en människa, så låt mig vara det...

Jag skriver så mycket men ändå så lite... Jag vet inte varför det blir så.

Nu ligger jag under mitt täcke, fryser, känner mig ensam och paranoid *woho* Det var inte så nice att vara hemma själv som jag trodde, och det har ändå bara gått en dag *suckar djupt och sänker huvudet*. Jag trodde jag skulle dö då jag gick ut och tog mitt nattbloss, smsade Rick och hörde med honom om han ville ringa men hans telefon hade dött, uh. Jadu jag är en feg liten tjej med mer personlighet än hon själv klarar av (vettefan vart jag fick det ifrån, det sista jag tycker jag har är personlighet).

Jag har knarkat Three Days Grace nu i några dagar, dom passar bra in på mig just nu. Sen då jag slutar lyssna på musik så gnager tystnaden mer än ensamheten.

Imorn är det onsdag, kanske Bockarna med Ida och några till. Och nyss fick jag ett sms från Pundis där han undrar om jag ska med på fest på torsdag... Kanske? Det är lockande, att låta känslor och tankar flyta iväg och bara känna alkoholen som förgiftar kroppen... Men två dagar i rad? Det vet jag inte, jag vill men ändå inte, vad ska jag annars göra liksom?

Äh fan, jag ska nog bo i min paranoia till torsdag kväll och sen gå ut igen efter det...


http://www.youtube.com/watch?v=okC4hw8IPYg&feature=related

Oj, hjälp O__O En tanke slog mig alldeles nyss, jag är ensam hemma! Och ingen i min familj kommer att komma hem på tre dagar! Jag vet inte om jag tycker det är skönt eller bara väldigt läskigt. Just nu har jag faktiskt fått en oroskänsla i magen, liksom waah! Jag med min enorma paranoia och mina  oroskänslor.

*delar på en kall korv med katten* Jag ska nog planera min matlagning lite bättre imorn XD

I try to make it through my life, in my way, there's you
I try to make it through these lies, and that's all I do

Dagen var, onödig..?
Det har börjat kännas så på sistonde, det känns meningslöst att lägga ner tid på kläder, utseende osv... Vem klär jag upp mig för? Inte mig själv iallafall, möjligtvis sminket. Men resten, jag gillar inte ens uppmärksamhet gällandet utseendet, då ska det vara från någon jag verkligen älskar. Inte bara "ååååh vad du är fiiiin i hååååreeeeet!!" Det känns lite för, överdrivet (säger inte att jag ogillar såna kommentarer bara pga det här), och jag blir oftast obekväm i situationen.

Hmm, och apropå klä upp mig för mig själv och så. Jag hade tänkt att pierca mig idag, två jättesnygga piercingar, men då kan inte Rick pga yrsel och så. Fan liksom? Jag har byggt upp känslan av att pierca mig i en vecka nu snart och idag kändes det verkligen bra då jag åkte in. Men nej nej, då jag väl är beredd så går det inte *suckar djupt*. Anledningen till att åka till stan var just för det, pierca mig och sen dra hem på en gång... Nu blir det kanske imorn istället, och jag hoppas på att det går då! Annars får jag spunk D:
Jag fick iallafall träffa lite folk på stan, och gillade speciellt att träffa Elina och Rachel som lyser upp min värld lite extra. Vet inte riktigt varför men det är bara så *ler lite snett och försvinner in i tankestormarna*.

Aja, lyssnar en massa på musik nu då jag är ensam hemma. Musik på hög volym, godis, te, cigg och mys med fem busiga katter.

Jävla fittångest!
Jag vet inte om jag bara är olycklig och har tappat bort mig själv i alla jävla labyrinter inom mig eller om jag seriöst håller på att brytas samman av alla mina tankar och känslor! (skrev jag inte samma sak nu?).

http://www.youtube.com/watch?v=gCvNS149gsw

Jag levde en gång i ständigt hat, men det försvann i ett sms, VARFÖR skickade jag det smset? Det är lättare att hata än att älska, det vet nog alla... FITTA!

09:48 - jag går och tvättar håret nu...
09:55 - klar... Ångesten ville inte sköljas bort med vattnet


http://www.youtube.com/watch?v=6nr4SyfK6ww&NR=1

Alltså, varför ger vissa människor upp så lätt?
Hur skulle du må om jag gav upp mig själv och mitt liv?

Jag har insett att om jag inte självmant åkte in till stan varje dag så skulle jag bli kvar hemma i ensamheten. Det är ingen som smsar och frågar om jag ska till stan eller så, folk tar det för givet... Varför är det så?

_________________________________________________

Jag vill åter igen bli insvept i trygghet
Inlindad i bomull och vaggad i din famn

Ditt leende fick allt inom mig att lätta
Dina armar kramade bort min ångest och läkte mina sår

"Stanna hos mig, du är allt jag har"

Men ångesten som smugit iväg kom springandes tillbaks
Tryggheten blåste bort med vinden
Och ensamheten började åter möblera sitt rum inom mig

Vart tog tryggheten vägen?
Vart försvann ditt leende?
Och varför gav du upp så lätt?