Det har hänt mycket de senaste dagarna, jag orkar dock inte skriva så mycket så tar det bara i små drag. Det kommer nog ändå bli ett långt inlägg.

I måndags så bröt jag ihop framför Bambi, Carola kom in i köket bara en liten stund senare och frågade varför jag satt där och grät. Jag grät, hostade och skrek ur mig allt. Trodde jag, då jag väl var klar så fick Carola ur mig ännu mer och då vi väl var klara flera timmar senare så hade vi bestämt att torsdag klockan sju på kvällen så skulle mor och far åka till Carola så skulle vi sitta ner allihopa och prata om allt som hänt mig, varför jag mår dåligt och hur jag tycker och tänker.

Onsdagen var det Bockarna för att träffa trevligt folk, ha det kul och fira Johan. I stora drag så gick det bra förutom att jag blev blåst på pengar (ska ta upp det med en vakt nästa gång den människan och jag är där samtidigt igen) och lyckades få ångest så det dånade om det. Sprang hem till stället vi skulle sova på, rotade i panik igenom alla lådor efter något att göra illa mig på utan att hitta något. Kom sedan på att det fanns ju i min egen väska, resten är lätt att lista ut. Ringde iallafall Mumin och pratade med henne för att lugna ner mig.

Torsdagen var jag nervositet personifierat. Jag kunde inte lugna ner mig överhuvudtaget, struntade i största delen av skoldagen och blev ganska tidigt upphämtad av Carola, Bambi och Kristoffer och åkte sedan hem till henne. Bambi och jag sov någon timme innan middagen, efter vi hade ätit så var jag verkligen helt borta i mina egna tankar och bekymmer. Mor och far kom, jag satte mig vid fläkten och rökte med Carola som sa lugnande att det skulle bli jobbigt för stunden men att allt skulle lugna sig efter allt var sagt och att det skulle vara värt det.
Vi pratade i något som kändes som en evighet. Allt möjligt kom ut och mor och far blev lättade och chokade om vartannat. Mamma grät efteråt (fick jag reda på senare) och det kan jag förstå. Men det var jätteskönt efteråt, nu vet dom allt som ligger och trycker inom mig. Och dom förstår äntligen att jag verkligen mår dåligt!
Men något som fick mig att bli riktigt arg den kvällen var att mamma hade med sig två brev till mig som jag fått på posten, från Hudiksvalls-någonting. Första brevet jag öppnade så stod det att jag har fått en ändrad tid hos vuxenpsykiatrin, från den 29/3 till den 1/4 (har jag för mig), andra brevet jag öppnade så stod det att det var helt ändrat till nån gång i mitten av den månaden (kommer ju inte ihåg datumet..) till en helt annan läkare! Vad håller dom på med?! Ska ringa dom och höra vilken tid jag ska ha och varför jag fått en ny läkare nu...
Efter att mor och far hade åkt hem så avslutade vi allihop kvällen framför en film och bara myste ner och med varandra :)

Hela fredagen spenderades hemma hos Bambi. Vi pratade igenom torsdagen, åt frukost tillsammans och väntade på att Pg skulle komma. Då han väl anlände så startade vi igång ett kakbak tillsammans med Carola som sträckte sig från tre på dagen till långt in på natten. Åh vad vi hade det kul! Krig med smält choklad, kakdegsrullande och kortspel :)

Även fast veckan varit knas i sig så vägde fredagen upp allt, en glad Ida säger nu godnatt och sov så gott :)

Det har hänt så mycket idag, jag vet inte riktigt om jag ska vara glad eller ledsen. Jag har mått illa sen i fredags och kan knappt få i mig mat då jag bara vill kräkas upp det igen. Jag vet inte vad det är för fel. Jag oroar mig för minsta lilla och just nu så vill tårarna pressas upp och ut ur ögonen, jag orkar inte det här just nu.
Jag får svimmningskänningar varje gång då jag ätit, jag har redan svimmat två gånger i helgen och det är inte normalt då det gäller mig. Det blir alltid bra då jag äter men nu funkar ingenting. Fan.. Jag kan inte låta bli att oroa mig, det här är inte jag!

Jag känner pulsslagen smärta, det var så längesedan sist att jag glömt bort hur det känns. Jag älskar den här känslan, varför försökte jag sluta för?

Jag börjar sjunka ner i ännu en till svacka nu, jag pallar snart inte det här nå mer. Det går hela tiden upp och ner, minsta lilla grej får paniken att sjuda i mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med all den här ångesten. Jag funderar mer och mer på om det finns något att ta för det. Troligtvis får jag medicin då jag börjar gå hos vp, men det kommer ta ett jävla tag innan dess. Och om jag känner mig själv rätt så finns det en stor chans för missbruk, det är allt för många i min släkt som missbrukar saker hit och dit..
Jag vet inte om det märks på mig just nu, om det märks att det är i ångest jag skriver. Allt blir huller om buller och inte alls speciellt läsbart. Jag skriver onödiga ord och ja, hoppar från ämne till ämne.. Jag funderar på att gå ner och ta en av mammas lugnande, eller pappas sömntabletter. Jag orkar inte vara vaken med den kaos som cirkulerar inom mig.

Varför ska jag alltid bryta ihop då jag sitter själv? Då jag inte har någon med mig? Jag kommer inte ihåg senast någon tröstade mig personligen, var det i somras? Jag vet inte längre... Det har liksom blivit så att jag sitter själv då jag gråter, skriker och får panik. Jag orkar snart inte det här mer. Jag vet inte vad jag håller på med?

Grattis på mig, äntligen släpper trycket litegrann. Tårarna rinner varma ned längst mina kinder. Jag har inte gråtit på en vecka nu, annars gråter jag nästan varje dag. Jag vågar dock inte släppa allt helt, jag är rädd för konsekvenserna.

Börjar jag få lukthallisar igen? Det verkar som så iallafall. Orkar inte.
De senaste dagarna har jag inte känt någon lukt alls eller så verkligen stinker det av något surt, vet inte vad det är? Det känns ungefär som rabarber eller äpplen. What's wrong with me? Förr då jag kände såhär så var det inte alls den här lukten, kommer inte ihåg hur det luktade men ingenting luktade gott iallafall..
Jag vet inte varför jag skriver det här? Måste skriva av mig? Gah...

Iallafall, en till grej som jag får lite smått panik över (ja, jag får panik över småsaker, struntgrejer osv). Jag är sjuk och har insett att jag har kuratortid imorn. Jag ska prata med henne om hur det blir med tiden hos VP, om hon följer med mig dit osv. Men hur ska jag göra nu? Hela min kropp värker och jag vet inte ens om jag orkar upp ur sängen imorn! Arrrgh! Jag vill faktiskt inte till skolan alls imorn, så hur pepp känns det egentligen att åka dit sjuk för att vara hos kuratorn en timme? Jag kommer säkert att smitta ner henne .__. Ge mig en mirakelkur?!

Fan, jag är så förvirrad och stressad nu att allt jag skriver blir skit. Jag vill skriva hundra sidor men orden vill inte skrivas i den ordning jag tänker dom. Skitsamma.

Tankarna virlvar runt i en ångestfylld rök
jag försöker att springa ifrån, det fortaste jag kan
men mardrömmarna håller mig fast
Paniken jag får då jag känner den där känslan
av tillit och glädje till någon
kan få mig att hoppa utför stup
Jag vågar inte riskera allt det där igen
det går alltid bara åt helvete
Skrik, tårar och ångestfyllda rop
Men, rop på vad då?
De gånger jag ropat, har jag stått där ensam kvar
Jag orkar det inte längre, orkar inte förlora, inte igen

..Inte igen