Jag känner mig trött, orolig och ensam. Jag saknar gemenskapen man har då man går i skolan och jag saknar det trevliga umgänget med vännerna. Jag är orolig över hur det kommer bli nu till hösten. Jag kommer att gå om sista året och läsa de ämnen jag inte har klarat. Men kommer skolan att bli som det var förut? Kommer vännerna fortsätta vara som dom var, eller kommer relationerna att ändras? Jag vet ingenting och jag hatar det, hatar osäkerheten. Inte vet jag heller om jag kommer klara av pluggandet bättre det här året heller, det känns som att jag balanserar på kanten till ett stup utan minsta chans till räddning.
Jag saknar Kent och längtar hem till honom...

Bara för att byta samtalsämne och tänka mer positivt; I början av september så får Kent och jag våra kattungar! Kent föll för en svart/vit hona som ska heta Tessan och jag förälskade mig i en vit/grå hona som får namnet Disa. Hjälp vad vi längtar efter dom!
Det är lite synd att vi inte får dom tidigare just pga att jag börjar skolan och dom får vara ensamma under dagarna, det är förvisso skönt att dom är två så dom slipper lida av ensamhet, men jag kommer att längta hem till dom! Oj oj!

Jaha, jag vet inte vad mer jag ska skriva faktiskt.. Det var så längesedan jag skrev så min skrivarvilja har lagt av, eller vad man nu ska kalla det.