.. eller rättaresagt upptagen bonusmamma söker sällskap, av vad? Vänner.
Äh, man ska väl inte vara putt över att man inte är lika eftersökt längre, man har ju blitt sambo + mor på senaste tiden. Tycker bara att det är lite synd att de flesta tror att man inte längre har tid, visst jag har mindre tid över till att parta runt med vännerna. Men det skulle ändå uppskattas att man någon gång får sms där det kanske står någon liten gullig fråga. "Hej, hur har du haft det på sistonde?", "Har du lust att ses någon dag?", "Hej, jag ska på stan imorgon med lite folk, lust att hänga på?". Men jag ska väl inte gnälla, jag är egentligen lika dålig på att höra av mig till folk. Jag har tyvärr inte lika mycket tid längre vilket känns ledsamt, jag lagar mat, städar, är insatt i mammarollen åt en sjuåring och har helt enkelt inte lika mycket koll på vad som händer längre. Men vad kan jag göra..?
Jag har faktiskt ingen aning längre. Jag har ju inte heller tid att sitta vid internet så mycket nu för tiden, så jag missar mycket därför. De flesta skriver ju där om att dom ska till stan och hitta på något, det är sådana här gånger man ogillar att internet blev så populärt.
Men men, just nu har jag ändå inte tid att träffa någon då Kents far, hans fru och en av deras döttrar är här och hälsar på över helgen. Vi ska åka skidor, grilla och bara ha det kul. Kan nog bli lite jobbigt så jag känner mig trängd vissa gånger men då är det ju bara att gå ut en sväng, eller skölja ansiktet i kallvatten och låtsas skita ;D

Ah, ska gå och umgås lite mer med folket innan dom hinner somna ståendes. Godnatt och sov så gott, jag hoppas att dom som läser det här har det bra idag, nattinatt! / Ida

Så känner jag varje dag, mer eller mindre. Mitt liv må se bra ut, men inombords så är det mer än bara kaos. Jag har ingen koll på hur jag ska må inom en timme, mitt humör svänger lika fort som en gunga svingar fram och tillbaks. Vad ska jag göra?
Om jag lyssnade på min kropp så skulle jag bara krypa ner under täcket och försvinna, jag är så trött på allt, men! Det ska jag inte, jag ska försöka hålla mig upprätt.. Jag vet bara inte om jag orkar. Jag vet inte ens vad jag pratar om längre.

Om jag ska säga det jag känner, så måste jag skriva i timtal och det orkar jag inte. Men jag känner mig iallafall utelämnad, ensam, osäker, misslyckad, i vägen, jobbig, elak, miserabel.. Ja, en jävla massa saker. Hur mycket jag än ger så får jag bara lite tillbaks, och den känslan jag får ut av det lever bara kvar för stunden.
Jag som försöker få alla andra att tänka positivt, så dom ska må bättre, tänker själv bara negativt. Vad SKA jag göra? Finns det ens något jag KAN göra?

Fan, jag sitter och är tårögd och känner mig förjävlig inombords men jag kan inte tillåta mig själv att bryta samman, vad skulle då hända. Jag förlorar den lilla uns av styrka som jag har kvar.

Jag har lust att radera allt jag skrivit, för mig känns det bara som nånsens och något som kommer klassas som oläsligt. Jag förstår knappt själv vad jag skriver.

Jag orkar inte, jag orkar inte..