"jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser"

Jag känner mig så trött. Jag har hållit inne tårarna i flera dagar nu, men det går inte längre. Jag vill umgås med de människorna jag älskar men jag har inte orken. Kent, Olivia, Ellen, Elina och Sofi är på väg ner till stan nu för att sitta i solen på Möljen. Varför stannar jag hemma? En del av jag vill med, umgås, skratta och ha det bra, den andra delen kämpar emot och vill bara gömma sig. Bara för att jag inte känner mig bekväm. Jag känner mig smutsig och därför kan jag inte, jag kan ingenting.
Jag känner mig så dum som stannar kvar hemma och gråter, jag kan ju ha kul, varför väljer jag fel?! Ibland blir allt bara för mycket. Jag är snart tjugo år, har ingen stadig inkomst, längtar så förbannat efter barn.. Sen sitter jag bara och gör ingenting! Jag hatar mig själv för att jag inte kan ta tag i saker och göra saker rätt! Istället för att vara ett jävla socfall med psykiska problem så hade jag kunnat haft jobb, barn och ett ordentligt liv..
Jag känner mig inte värd andras energi, tid och kärlek.
Jag är ändå misslyckad så varför försöker jag ens? Jag känner mig förstörd, jag hade så stora framtidsplaner förut, vart har dom tagit vägen? Jag kan knappt ta dag för dag, ena stunden rullar det på sen sitter jag som nu, i en bubbla av kaos. Jag kan knappt hantera mig själv, hur ska jag då kunna ta hand om ett barn, bilda familj och ta ansvar? Jag blir så irriterad på mig själv då det jag vill mest av allt är att skaffa barn. JAG HAR JU FAN INTE ENS NÅGOT JOBB!!!! och hur ska jag kunna skaffa jobb utan utbildning, utbildning utan ork...
Jag vågar inte längre säga vad jag tycker till mina vänner då jag är rädd för att såra dom eller säga något fel. Jag lever i rädsla för livet. Jag vill sova bort allt.