Det känns som att det är tredje dagen jag mår såhär förjävligt nu, men å andra sidan så har jag knappt någon koll på dagarna längre. Visst, jag vet att det är fredag idag.. Men jag kan inte räkna dagarna..
Jag har en sån jävla ångest och jag är ovan vid det! Det var så längesedan jag kände såhär nu, det är antagligen för att alla tankar och känslor kommer ikapp då jag är hemma själv. Jag vet inte heller då Kent kommer hem, jag pratade med honom i förrgår, onsdag? Han pratade om att han kanske blev kvar i stugan över helgen med, om det var så att hans mor skulle hem och plugga och han behövde sitta kattvakt.. Visst, jag kan alltid åka dit, men jag orkar bara inte. Jag har ingen som helst ork kvar och det enda jag gör är att gråta.

Everything reminds me of what I have done..

Pappa ringde mig för ungefär en timme sedan och undrade om jag kanske ville med dom hem, jag vill jättegärna till någon där jag bara kan vara, slippa laga mat och så. Jag har inte lagat mat till mig själv sedan Kent åkte, förutom tortellinin jag åt igår.
Men om jag bryter ihop då? Vad ska jag göra då..? Dom vet förvisso vad som har hänt och ungefär hur jag mår. Jag vill bara inte belasta dom för mycket.



If I could change I would
Take back the pain I would
Retrace every wrong move that I made I would
If I could take all the shame to the grave I would

Sometimes I remember
The darkness of my past
Bringing back these memories
I wish I didn’t have
Sometimes I think of letting go
And never looking back
And never moving forward so
There would never bee a past

På lördag den sjätte är det en månad sedan jag förlorade den största drömmen i mitt liv, jag ångrar mig mer och mer för varje dag som går. Jag klarar knappt av att vara på stan eller träffa folk, för allt jag ser och det dom säger påminner mig om det här.
Just nu känns det som att jag tagit det mest misslyckade beslutet i hela mitt liv, men samtidigt så vet jag att det var det enda rätta. Om jag inte hade sagt nej till den här möjligheten så hade jag aldrig kunnat börja plugga igen, aldrig fixat ett ordentligt jobb och därigenom inte det liv jag alltid önskat mig.
Men hur ska jag kunna klara mig igenom det här? Jag förstår inte! Jag har inte pratat med någon vän, jag vill kunna sitta och gråta och skrika ut alla smärtor som det där beslutet medförde. Men jag vågar inte! Jag vill inte att det ska spridas, att folk jag inte vill prata med kommer fram och ska "tycka synd om".
..och jag är så rädd för att folk ska tycka att jag är patetisk och bara självömkar mig själv, herregud, vad är det jag har intalat mig själv?!


Det enda jag vill är att skaffa modet
att prata om det som har tagits ifrån mig
Jag är rädd för de svek
som kan vänta runt nästa vägkrök
Jag är så nära på att bara ge upp
att lägga mig ner och tyna bort...