Just nu sitter jag på stammis-stället Kaffebaren och njuter av en latte med vit choklad. Jag sitter i ett virrvarr av mina tankar och känslor. I måndags var jag hos läkaren och fick mina provsvar, jag tog blodprover för ungefär en månad sedan för att reda ut varför jag har så ont i kroppen. I måndags fick jag veta att jag inte har reumatism, jag har Hypermobilitetssyndrom och EDS, Ehler danlos syndrom med inriktning överrörlighetstypen. Det här innebär för mig att jag får inte jobba med det jag vill, inget fysiskt, jag måste ta kontakt med en sjukgymnast och lägga upp en plan för hur jag ska gå, springa, sitta, sova och stå.. jag ska antagligen börja göra enkla övningar och börja behandla min kropp med någon slags massage. Tyvärr finns inga mediciner eller operation som kan hjälpa mig.. jag måste leva resten av mitt liv med ständiga smärtor. Jag är inte den som gnäller då ryggen gör ont, inte heller den som berättar för alla om mina problem. Men när det gäller det här så har jag skrivit ut det på fb och andra sidor, så att folk ska förstå varför jag inte skrattar och ler lika mycket längre och varför jag inte alltid orkar ses. Blörgh.. hela skiten med det här gör mig ledsen.. hus, barn, hund, resor.. jag kanske går miste om allt det där, så känns det iallafall just nu. Samtidigt så vet jag att jag kanske får en sjukgymnast som uträttar underverk med min kropp.. Det har hänt att jag tänkt för mig själv att jag borde ge min sambo, min livs kärlek, en chans att leva ett normalt och problemfritt liv genom att lämna honom, men samtidigt så vet jag att jag är en stor del av hans liv och glädje och han är en del av mig.. jag är bara så rädd, så rädd att jag ska rasera allt det här med mina smärtor, mina tårar och orkeslöshet.. Jag ska försöka kämpa, för mig, familjen och livet. Håll tummarna.