Jag ligger och tar det lugnt hemma, för en gångs skull. Jag vilar upp mig så mycket jag kan nu efter ett fullsmäckat lov! Jag har knappt varit hemma då jag åkte till Skåne den 28e december och stannade till den 4e. Jag skulle dock ha stannat längre men blev hemskickad tidigare, 951kr betalades av en av dom jag åkte ner med för att jag skulle åka en dag tidigare =/ Kändes surt om jag får säga det själv (vet att säkert någon av er som jag var med där nere läser det här men ja, det får ni tåla. Mådde dåligt flera dagar efteråt *vill inte vara elak men så var det*).
Då jag kommit fram 2 timmar senare än beräknat pga trasiga tåg så insåg jag att det inte var någon idé att åka hem så jag åkte till Bambi istället och sov där. Dagen efter så åkte vi vidare mot Sthlm och där stannade vi till den 9e :) Vi sprang runt inne i stan, gick ut med deras hund Dexter och var bara allmänt konstiga. Vi gick också på bio och såg Avatar i 3D, den var helt awesome! :D Jag säger som Bambi; Man blir så besviken då man kommer ut från biografen och upptäcker att man är människa.
Vad har jag gjort utöver det? Jag har fått längre hår :) Bambi var jättegullig och flätade i hårförlängning på mig då vi var i Sthlm så nu har jag ca 20-30 cm längre hår? Ungefär 80 cm alltså ^^,

Ska inte skriva så mkt mer just nu då ett intressant program på tv precis börjat.
Vi får se om jag uppdaterar mer inom en snar framtid!

Om fyra dagar så sitter jag i Stockholm i väntan på tågbyte. 03:37 beräknas ankomsten till Sthlm och 06:21 går tåget vidare mot Hässleholm, det blir ungefär tre timmars väntan där. Som tur är så har jag ju sällskap och sen så ska det köpas färdkost med så man orkar med resan. Något man fort blir mätt på, gärna kaffe så man kan hålla sig pigg ibland, cigg för pausen i Sthlm och ja.. Helst något med socker i med, men det är inge bra. Märkte idag att jag gått upp fem kilo, varför? Jag gissar på att jag helt enkelt tröstäter mer onyttigheter. Hur kunde jag hålla vikten förut? Jag kunde äta vad som helst när som helst utan att vikten förändrades något, och nu bara ökar det hela tiden? *suckar djupt*
Jag ska inte fundera på det nu.. Ska stänga av datorn och krypa ner i sängen, när jag vaknar så blir det julklappsöppning-

Jag ligger och trycker i min säng, gömmer mig från något som inte finns. Under mitt överkast och ovanpå mitt täcke. Klockan är halv sex och jag borde gått och lagt mig för flera timmar sedan, men jag kan bara inte. Jag vet inte varför? Imorn är det julafton, jag bryter ihop av den tanken. Hur ska jag orka med det? Om jag inte vill vara i stan så länge och fira, måste jag då det?
Min hjärna spelar spratt för mig såhär sent på natten, eller tidigt på morgonen om man hellre vill säga så.. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller om jag orkar göra något just nu. Jag borde sova, över allt annat faktiskt. Men istället så ligger jag här och känner mig ensam. Det känns som att om någon blåser minsta lilla på mig nu så försvinner jag iväg som damm under en säng, som ett sandkorn i en öken.
Och nej, jag vet inte vad jag babblar i just nu.. Fan fan fanffanafan lika bra att jag stänger av datorn så jag inte st'äller till med något.

Om sex dagar så är jag nere i Skåne, Bromölla. Om det hade varit den 28e idag så hade jag suttit på tåget från Hudik till Stockholm och vidare om bara 20 minuter. Jag kan säga såhär; jag är grymt nervös. Det har blivit en massa komplikationer med resan osv, jag är stressad över allt jag ska hinna med innan angående packning, jul osv.. Och sen vet jag inte om jag ens kommer klara ett dygn där nere? Vad händer om jag överrumplas av ångest och bara vill fly så långt bort som möjligt? Vad händer om dom som hela tiden hotar han jag ska ner med hoppar fram och slår ner honom igen, Jim igen och kanske Elina och mig? Ååååh vad jag tänker för mycket!! Jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt... Antingen så kryper jag in i mitt skal och blir liten och tyst, eller så kör jag med en annan metod; visar mig stor, stark och full med sprudlande glädje och energi! Kommer jag klara det? Kanske nån dag.

*suck* Jag ska nog inte älta det här så mkt. Ska måla mina naglar julröda nu och tänka på annat. Adios.

Jag sitter hos Bambi just nu, fest för att hon fyller arton den 20e, alltså imorn om bara en timme. Jag känner mig dryg och lagomt koko i skallen. Skulle behöva ett glas kallt citronvatten och en macka nu känner jag. Eller sömn.
Min sjuka hjärna säger åt mig att ta en sömntablett och lägga mig nånstans och bara sova. Men jag vet hur det blev förra året, jag tog för många och det slutade i ett rent helvete. Jag har tur som ens lever idag. Jag är glad för de stunder jag haft det här året och jag har mycket kul att se tillbaks på, tyvärr mycket dåligt med. Men ja, man går väl vidare? Eller?
Tror nästan att jag ska ta en tablett nu och ett glas vatten. Godnatt gott folk.

Jag sitter på skolan just nu och det har varit en dramatisk början på dagen. Var först på väg att bli påkörd av en traktor som skottade snö på busshållplatsen. Han körde rakt upp mot mig där jag stod på trottoarkanden med ryggen mot blåsten, och mot honom! Jag vänder mig om då jag ser lyktorna på traktorn alldeles bakom mig, blir chockad då han bara fortsätter att köra mot mig utan att ens titta på mig så jag panikhoppar över en hög snökant in i busskuren där det redan står en jävla massa folk. Jag svär och blir allmänt förbannad, sen gör han samma grej igen! Då vi står i busskuren så ska han promt skotta bort snön i/framför busskuren så alla får backa mot glaset för att han inte ska köra på oss D: JAG ÄR FÖRBANNAD! ARGH!

Har iallafall missat min matte nu då bussen var 30 minuter sen till skolan, bussen kunde inte köra mer än 60km i timmen...

Jag mår inte så jävla bra. Varje kväll så är jag rädd för morgondagen. Jag vågar knappt gå till bussen, rädslan att möta någon är för stor. Skolan är ett enda stort skräckmoment. På fredag, avslutningsdagen så har jag en tid hos kuratorn vid tio, men jag vet inte om jag kommer våga gå dit. Minsta lilla grej som stör mig under en dag kan få allt att vända, jag ger upp.
Jag är stressad dygnet runt. Det är många som kommer hem som liksom kan "avstressa", det blir nästan värre för mig. Jag har inte gjort en enda läxa eller prov på över en månad. Hur fan ska jag klara skolan? Det är sex månader kvar tills jag tar studenten. Det här kommer aldrig att gå.

Jag börjar bli konstigare och konstigare, det kanske inte märks på mig men i mitt huvud är det kaos. Jag har nu inte ångest "varje dag" nu är det minst en gång i timmen, och den gången kan hålla i sig i evigheters evighet. Jag har snart ångest dygnet runt. Vart är min lilla ångest-paus där jag slipper ha ångest? Jag har alltid haft någon timme om dagen där allt lättar och jag känner att jag kan andas, men nu? Jag bli bara förvirrad..
Jag har insett att jag kanske varit på 2-3 lektioner i veckan nu de senaste tre veckorna, vilket inte är så jävla bra. I början frånvaroanmälde jag mig så fort min första lektion började på dagen. Jag orkar helt enkelt inte kämpa längre, jag bryts sakta ner. Nu, glömmer jag oftast att frånvaroanmäla mig över huvudtaget och kan lyckas få skolk en hel dag. Great.

Jag är glad att jag har Bambi, att vi oftast tar en dag i veckan för oss själva. Ser på film, är knäppa och tar långa bad i bubbelbadet. Vi pratar om det mesta och får helt enkelt slappna av och ventilera. Jag slappnar iallafall av så pass mycket att jag slipper tänka så mycket på vad som kan hända om jag gör si och så.

*suckar djupt* Sen så ja, börjar jag lyftas upp lite av små överraskande möten på stan (du vet nog att du kan ta åt dig, you know who you are). Det känns skönt att jag inte ska dö varje gång man ses, är rädd att jag kan döda bara av min närvaro och det vore ju jävligt dum *ler lite snett*.

Äh vad jobbig jag är nu, inget blir bättre av att jag direkt visar min uppskattning. Det har jag märkt flera gånger de senaste veckorna. Det lönar sig för stunden men ju mer uppskattning jag visar för en person desto mer space blir det mellan oss.
Nu ska jag fortsätta att lyssna på Dead zombie och dricka power king.