- HomicidalManiac - It's disgusting what dreams can do to you.

Senaste inläggen

Av Ida - 5 augusti 2011 13:42

Det känns som att det är tredje dagen jag mår såhär förjävligt nu, men å andra sidan så har jag knappt någon koll på dagarna längre. Visst, jag vet att det är fredag idag.. Men jag kan inte räkna dagarna..
Jag har en sån jävla ångest och jag är ovan vid det! Det var så längesedan jag kände såhär nu, det är antagligen för att alla tankar och känslor kommer ikapp då jag är hemma själv. Jag vet inte heller då Kent kommer hem, jag pratade med honom i förrgår, onsdag? Han pratade om att han kanske blev kvar i stugan över helgen med, om det var så att hans mor skulle hem och plugga och han behövde sitta kattvakt.. Visst, jag kan alltid åka dit, men jag orkar bara inte. Jag har ingen som helst ork kvar och det enda jag gör är att gråta.

Everything reminds me of what I have done..

Pappa ringde mig för ungefär en timme sedan och undrade om jag kanske ville med dom hem, jag vill jättegärna till någon där jag bara kan vara, slippa laga mat och så. Jag har inte lagat mat till mig själv sedan Kent åkte, förutom tortellinin jag åt igår.
Men om jag bryter ihop då? Vad ska jag göra då..? Dom vet förvisso vad som har hänt och ungefär hur jag mår. Jag vill bara inte belasta dom för mycket.



If I could change I would
Take back the pain I would
Retrace every wrong move that I made I would
If I could take all the shame to the grave I would

Sometimes I remember
The darkness of my past
Bringing back these memories
I wish I didn’t have
Sometimes I think of letting go
And never looking back
And never moving forward so
There would never bee a past



Av Ida - 4 augusti 2011 12:14

På lördag den sjätte är det en månad sedan jag förlorade den största drömmen i mitt liv, jag ångrar mig mer och mer för varje dag som går. Jag klarar knappt av att vara på stan eller träffa folk, för allt jag ser och det dom säger påminner mig om det här.
Just nu känns det som att jag tagit det mest misslyckade beslutet i hela mitt liv, men samtidigt så vet jag att det var det enda rätta. Om jag inte hade sagt nej till den här möjligheten så hade jag aldrig kunnat börja plugga igen, aldrig fixat ett ordentligt jobb och därigenom inte det liv jag alltid önskat mig.
Men hur ska jag kunna klara mig igenom det här? Jag förstår inte! Jag har inte pratat med någon vän, jag vill kunna sitta och gråta och skrika ut alla smärtor som det där beslutet medförde. Men jag vågar inte! Jag vill inte att det ska spridas, att folk jag inte vill prata med kommer fram och ska "tycka synd om".
..och jag är så rädd för att folk ska tycka att jag är patetisk och bara självömkar mig själv, herregud, vad är det jag har intalat mig själv?!


Det enda jag vill är att skaffa modet
att prata om det som har tagits ifrån mig
Jag är rädd för de svek
som kan vänta runt nästa vägkrök
Jag är så nära på att bara ge upp
att lägga mig ner och tyna bort...




-

Av Ida - 30 juli 2011 01:09

..det känns så jävla tomt och jobbigt, vad ska jag göra..?

Av Ida - 13 juli 2011 22:58

Det är första gången på tre veckor som jag sitter vid internet, det har varit krångel med betalningar osv som har kommit bort i posten. Jag känner mig ganska så avstängd från världen då man inte har internet till hjälp att följa vänner som bor en bit bort. De enda jag vet något om är egentligen dom som har kommit på besök de senaste veckorna, och det är inte rekordmånga.
Mitt inre är lite upp och ner för tillfället. Jag har ont i ryggen och magen varje dag, timme, sekund.. Och jag kan inte göra något åt det. Värktabletterna tar bara bort udden av det, jag klarar bara av att sitta korta stunder innan smärtan kommer smygandes. Det är dessutom jobbigt att stå och gå alltför lång stund då höfterna låser sig. Suck, vad jag gnäller! Men om jag har varit duktig och bara gjort det inför Kent den senaste tiden så känner jag att det är lugnt att jag "gnäller" lite här med :)
Anledningen till all denna smärta är så pass personlig och jag känner mig jobbigt sårbar då jag tänker på att prata om det, så jag har hittills låtit bli. Det är få som vet om anledningen till min frånvaro de senaste veckorna, Kent, mamma, pappa och Kents syster, Olivia vet knappt hälften av det.  Jag vet inte ens om jag kommer prata om det med någon? Äh, nog av det här, jag gör bara folk nyfikna ;)

Nu ska jag logga ut och stänga ner den här sidan så att jag kan umgås lite med la familia. Godnatt på er alla, dröm fint!

Av Ida - 9 april 2011 12:46



"jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser"



Jag känner mig så trött. Jag har hållit inne tårarna i flera dagar nu, men det går inte längre. Jag vill umgås med de människorna jag älskar men jag har inte orken. Kent, Olivia, Ellen, Elina och Sofi är på väg ner till stan nu för att sitta i solen på Möljen. Varför stannar jag hemma? En del av jag vill med, umgås, skratta och ha det bra, den andra delen kämpar emot och vill bara gömma sig. Bara för att jag inte känner mig bekväm. Jag känner mig smutsig och därför kan jag inte, jag kan ingenting.
Jag känner mig så dum som stannar kvar hemma och gråter, jag kan ju ha kul, varför väljer jag fel?! Ibland blir allt bara för mycket. Jag är snart tjugo år, har ingen stadig inkomst, längtar så förbannat efter barn.. Sen sitter jag bara och gör ingenting! Jag hatar mig själv för att jag inte kan ta tag i saker och göra saker rätt! Istället för att vara ett jävla socfall med psykiska problem så hade jag kunnat haft jobb, barn och ett ordentligt liv..
Jag känner mig inte värd andras energi, tid och kärlek.
Jag är ändå misslyckad så varför försöker jag ens? Jag känner mig förstörd, jag hade så stora framtidsplaner förut, vart har dom tagit vägen? Jag kan knappt ta dag för dag, ena stunden rullar det på sen sitter jag som nu, i en bubbla av kaos. Jag kan knappt hantera mig själv, hur ska jag då kunna ta hand om ett barn, bilda familj och ta ansvar? Jag blir så irriterad på mig själv då det jag vill mest av allt är att skaffa barn. JAG HAR JU FAN INTE ENS NÅGOT JOBB!!!! och hur ska jag kunna skaffa jobb utan utbildning, utbildning utan ork...
Jag vågar inte längre säga vad jag tycker till mina vänner då jag är rädd för att såra dom eller säga något fel. Jag lever i rädsla för livet. Jag vill sova bort allt.

Av Ida - 18 mars 2011 01:16

.. eller rättaresagt upptagen bonusmamma söker sällskap, av vad? Vänner.
Äh, man ska väl inte vara putt över att man inte är lika eftersökt längre, man har ju blitt sambo + mor på senaste tiden. Tycker bara att det är lite synd att de flesta tror att man inte längre har tid, visst jag har mindre tid över till att parta runt med vännerna. Men det skulle ändå uppskattas att man någon gång får sms där det kanske står någon liten gullig fråga. "Hej, hur har du haft det på sistonde?", "Har du lust att ses någon dag?", "Hej, jag ska på stan imorgon med lite folk, lust att hänga på?". Men jag ska väl inte gnälla, jag är egentligen lika dålig på att höra av mig till folk. Jag har tyvärr inte lika mycket tid längre vilket känns ledsamt, jag lagar mat, städar, är insatt i mammarollen åt en sjuåring och har helt enkelt inte lika mycket koll på vad som händer längre. Men vad kan jag göra..?
Jag har faktiskt ingen aning längre. Jag har ju inte heller tid att sitta vid internet så mycket nu för tiden, så jag missar mycket därför. De flesta skriver ju där om att dom ska till stan och hitta på något, det är sådana här gånger man ogillar att internet blev så populärt.
Men men, just nu har jag ändå inte tid att träffa någon då Kents far, hans fru och en av deras döttrar är här och hälsar på över helgen. Vi ska åka skidor, grilla och bara ha det kul. Kan nog bli lite jobbigt så jag känner mig trängd vissa gånger men då är det ju bara att gå ut en sväng, eller skölja ansiktet i kallvatten och låtsas skita ;D

Ah, ska gå och umgås lite mer med folket innan dom hinner somna ståendes. Godnatt och sov så gott, jag hoppas att dom som läser det här har det bra idag, nattinatt! / Ida

Av Ida - 3 mars 2011 21:27

Så känner jag varje dag, mer eller mindre. Mitt liv må se bra ut, men inombords så är det mer än bara kaos. Jag har ingen koll på hur jag ska må inom en timme, mitt humör svänger lika fort som en gunga svingar fram och tillbaks. Vad ska jag göra?
Om jag lyssnade på min kropp så skulle jag bara krypa ner under täcket och försvinna, jag är så trött på allt, men! Det ska jag inte, jag ska försöka hålla mig upprätt.. Jag vet bara inte om jag orkar. Jag vet inte ens vad jag pratar om längre.

Om jag ska säga det jag känner, så måste jag skriva i timtal och det orkar jag inte. Men jag känner mig iallafall utelämnad, ensam, osäker, misslyckad, i vägen, jobbig, elak, miserabel.. Ja, en jävla massa saker. Hur mycket jag än ger så får jag bara lite tillbaks, och den känslan jag får ut av det lever bara kvar för stunden.
Jag som försöker få alla andra att tänka positivt, så dom ska må bättre, tänker själv bara negativt. Vad SKA jag göra? Finns det ens något jag KAN göra?

Fan, jag sitter och är tårögd och känner mig förjävlig inombords men jag kan inte tillåta mig själv att bryta samman, vad skulle då hända. Jag förlorar den lilla uns av styrka som jag har kvar.

Jag har lust att radera allt jag skrivit, för mig känns det bara som nånsens och något som kommer klassas som oläsligt. Jag förstår knappt själv vad jag skriver.

Jag orkar inte, jag orkar inte..

Av Ida - 19 december 2010 03:37

Allt jag gör suger energi från mig. Jag försöker så gott jag kan med allt, men sen då jag kommer hem så raserar jag. Jag är rädd att rasera mitt liv...

Jag går hos en kurator en gång i veckan, varannan månad till en läkare (olika förvisso..). Nu har jag även börjat gå hos en dam som ska hjälpa mig att bearbeta mina trauman. Det visade sig därigenom att jag även lider av posttraumatisk stress. Vilket gav svar till varför jag har det så svårt att klara av det lättaste av vardagliga saker. Hon tror att det kan vara en stor anledning till varför jag inte orkade med skolan.
Min dos av medicinen har höjts till 150mg men jag har än så länge inte känt någon skillnad. Praktiken verkar gå åt helvete då jag inte tar mig iväg hemifrån. Jag har pratat med chefen och han accepterar det så länge, måste dock få tag i en läkare snart så jag kan sjukskriva mig igen. Åtminstonde tills jul och nyår är över och att flytten är klar.
Det känns som att jag stressar runt då jag egentligen bara sitter still, iallafall då jag är hemma. Annars springer jag nog runt på stan minst tre dagar i veckan. Jag är inte medveten om det själv men Kent har försäkrat mig om att det är så. Det känns verkligen som att jag inte får något gjort, att jag bara sitter still och sakta tynar bort. Men ändå så rör jag mig mer än någonsin. Varför känns det så här? Jag klarar inte av den lilla gnutta ångest jag har, jag hade det tio gånger värre förr men det känns jobbigare nu. Då kunde jag gråta ut flera gånger per dag, senaste halvåret har jag nog bara gråtit fyra gånger, varav en av dom var ordentligt.
Den gången så hade jag gjort illa mig själv, första gången på väldigt, väldigt länge. Jag kan inte hålla mig ifrån det längre. Det är en av de tankar som susar runt i mitt huvud tjugofyra sju. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för tillfället, jag kan inte sova men orkar inte heller vara vaken. Jag orkar bara inte...

Skapa flashcards