Jag hatar känslan av hjälplöshet, att jag ska vara obetydlig och meningslös. Jag ligger i sängen i något som kan jämföras med en tjock dimma av elaka tankar, ångest och illamående. Jag vet inte om det är min vanliga ångest som spökar eller om det är pga tabletterna, så hur ska jag veta när jag ska minska ner på dom? Jag vet ingenting.. Jag gillar inte alls tanken på att jag äter något beroendeframkallande, att jag just nu måste äta dom för att kunna somna, annars går det inte. Veckorna innan jag började med dom så sov jag kanske 2-4 timmar per natt, oftast bara 2. Så visst är det skönt att kunna sova, men inte fan känns det bra.
Men just nu är det väl de andra tabletterna som jävlas med mig, just pga illamåendet, ångesten, huvudvärken och tårarna som är nära att pressas ut. Jag kan oftast hålla tillbaks tårarna, men just nu känns det mest bara hopplöst, allt känns hopplöst.

Igår kväll så tog jag den första sömntabletten, jag vaknade imorse klockan tio av mig själv, då hade jag sovit i ca tio timmar och var pigg då jag vaknade. Jag kommer inte ihåg senast då jag sov så här gott! Men å andra sidan så vände det ungefär 2 timmar efter jag tagit min andra medicin, den gör mig seg, trött, jag får huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Iallafall nu då jag ska vänja mig vid den och vänta på att den ska börja fungera som den ska.
Jag funderar på hur det kommer vara för mig nu de närmsta veckorna, jag kommer med all säkerhet tappa fokus och bli instabil. Läkaren sa också att en väldigt vanlig bieffekt i början är att man får den ångest man vanligtvis har fast dubbelt upp. Jag kan säga att jag inte ser fram emot det.. Men det som är bra är att det hjälper mot allmän ångest, panik, depression, torgskräck, social fobi och tvångssyndrom, så det lär hjälpa mig iallafall.

*kollar på klockan* den är fem över halv sex nu, ska snart ut och ta min andra cigg för idag och höra med Mumin vilken tid jag ska till henne imorn. Något som är skönt nu är att far och jag satte upp mina två hängstolar på balkongen idag, så nu är det mysigt att gå ut och röka där. Krypa ner i en stol och bara njuta :)

Ja, vad ska jag börja med? Morgonen kanske?
Jag vaknade upp hemma hos Emma med Bambi och Björn bredvid mig, Pierre sov på golvet I guess. Jag har dåligt minne från gårdagen då jag var på krogen men det är mest smådetaljer som har försvunnit ur minnet. Iallafall, vi klev upp och åt en underbart god frukost, vandrade runt som yra höns och visste inte riktigt vad vi skulle göra (iallafall jag). Äh jag orkar inte ta morgonen direkt. Kan iallafall nämna att vuxenpsykiatrin ringde med återbud igen, för femte gången. Jag blev såklart upprörd och visste inte alls vart jag skulle ta vägen, ringde mamma och berättade om vad som hänt. Senare på dagen så ringde någon till mig på skyddat nummer (börjar bli en vana nu) så jag svarade, det var "Maria" från mottagningen, hon berättade att mamma ringt och skällt ut dom för vad dom utsätter mig för just nu och "Maria" ville be mig om ursäkt. Jag accepterade den och hon berättade att han som har hand om mottagningen skulle ringa mig och be om ursäkt personligen osv (han ringde mig också, bad om ursäkt mer än en gång och skulle leta reda på de tidigare doktorerna jag skulle ha gått till. Han skulle be om en förklaring för dom och sen ringa mig och berätta varför dom avbokat hela tiden). Men innan hon la på så sa hon att hon fixat en ny tid till mig, klockan två. Så jag chansade och tog den.
Mumin åker med mig som moraliskt stöd, vi står ute och röker en halvtimme innan jag ska in och anmäla mig i receptionen. Då jag väl gör det så säger tjejen som står där att jag får komma in direkt även fast det är 10 minuter kvar. Jag och Mumin går in dit och jag och läkaren börjar prata igenom min remiss, allt som har hänt och även saker som inte står i remissen. Det tar ungefär 25 minuter och då är det bestämt att jag ska få två mediciner och en samtalsteraput.
Efter det mötet så kommer Fredrik och möter upp mig och Mumin, vi traskar vidare till sjukhuset där jag hämtar ut mina mediciner, sen går vi tillbaks mot Mc Donalds. Mamma kommer dit och bjuder mig på mat, pratar igenom lite det som har hänt och så.
Helt plötsligt så ringer min mobil igen, skyddat nummer! Jag svarar något rädd att det hänt något nu gällandes mig och VP. Men då är det "Maria" som ringer och vill höra hur det gått, hur jag mådde efteråt och vad jag tänkte på. VAD HÄNDE? Helt plötsligt efter 6 återbud och 5 olika läkare så är det folk som bryr sig och tar tag i saker? Liksom wow, jag är inte alls van vid den känslan. Det var otroligt skönt iallafall! :D

Hmm, skrev väldigt mycket nu men det beskriver iallafall min dag. Jag ursäktar diverse stavfel och felformulerade meningar men jag har inte riktigt orken att läsa igenom det jag skrivit och rätta till det. Jag ville bara ut med det här just nu!

Nu snart så ska jag iallafall stänga ner datorn, borsta tänderna och sen börja med medicinen, redan idag. Det skrämmer mig, men jag ska! Det är redan bestämt.
Godnatt iallafall gott folk, och beröm till den som orkade läsa det här! :)

Jag känner mig stressad och orolig. Jag vet inte direkta anledningar, men just nu så är det mycket som påverkar mig. Jag är stressad över skolan, oroar mig för att allt ska gå åt helvete och inte bara några få grejer. Jag är rädd för att hamna utanför samhället, inte få jobb, leva ensam, leva i slum? Det här är första gången jag riktigt tänker igenom det här och skriver ner det, ironiskt nog så får jag tårar i ögonen. Jag vill vara och leva som alla andra, klara skolan, få jobb, skaffa partner och bara ha det bra. Visst har alla problem mer eller mindre. Mitt största just nu är just gymnasiet, kanske min hälsa med..
Jag är orolig över vänner, relationer, tankar och känslor. Jag är rädd för att göra ett felsteg, inte vara rolig, intressant eller bra att disskutera med. Jag är rädd för att ha små defekter, som att börja stamma, säga ord i fel ordning, att min mage ska låta onormalt mycket, att jag är dålig på ditt och datt. Egentligen så vet jag att jag är jävligt bra, jag kan mina saker och jag är dessutom rolig och pratsam! Jag vet att det är många som tycker det med, så varför oroar jag mig? Ingen kan ju vara perfekt.
Sen finns det vissa stunder då jag inte orkar så mycket, då jag bara vill ligga ihopkurad, se en film och bara vara. Allra helst så vill jag ju ha någon som jag kan krypa upp bredvid, någon som jag kan få närhet av så jag inte känner mig ensam. För ensam kan jag känna mig även fast jag är med 10 pers. Det är just känslan av att ha någon nära sig som bara finns där, den känslan vill jag få och den känslan saknar jag. Just för att dom stunderna så känner jag mig speciell, omtyckt och.. Jag helt igenom.

Jag vill ut och resa, skratta, vara knasig och ha det kul. Bara leva livet. Men samtidigt så vill jag också ha någon att ty sig till känslomässigt, inte någon som jag bara kläcker ur mig all världens problem till, utan någon som bara finns där. Oavsett om jag befinner mig hemma på mitt rum, i stan eller i Frankfurt så vill jag känna att jag betyder något för någon.
Det blir mycket "jag" i det här inlägget, men jag känner att jag behöver skriva sånt här just nu, annars skulle jag ju inte skriva det. Eller hur? Klockan är fem i tre nu och jag ska upp runt halv sju, jag ska ut och röka en sista cigg och sen krypa i sängs. Godnatt allihopa, jag hoppas att ni får er en bra morgondag.

Jag hade en slapp dag med Bambi i fredags. Jag kom hem till henne 1 timme innan hon kom hem, så jag ställde mig och diskade åt henne. Hon blev jätteglad då hon kom hem. Jag kommer inte ihåg så jättemycket vad vi gjorde efter det men jag åkte iallafall ner till stan en sväng, köpte dricka och popcorn som vi kunde mumsa på och tog sen bussen hem till Bambi igen. Vi spådde oss och fick nya perspektiv på saker och ting.
Efter nån timme så dök också herr Jansson upp, vi spelade tv-spel, rökte vattenpipa och slö-tittade på tv. Otroligt skönt faktiskt. Visst, mitt humör pendlade knasigare än någonsin, någonstans i ett ingenting som jag har svårt att kontrollera. Men det blev iallafall bättre ett tag.
Det hände lite småsaker då vi gått och lagt oss med, skäms över det. Egentligen så borde jag inte göra det då det inte var mitt eller någon annans fel att det hände just då. Har funderat över det där, om det var så att det varit för mycket under dagen. FÖR stora toppar/dalar och ingen paus i det hela.
Jag skriver jättejobbigt just nu och inte alls läsbart. har hittills rättat varje mening flera gånger om utan att det blir det minsta bra. Men iallafall... Vad jag vill med det här inlägget vet jag inte riktigt. Är bara så trött och förvirrad nu att jag söker närhet genom att skriva av mig lite här.
Glurk, jag känner mig så dum. Varför ska saker som hänt mig förut ploppa upp i min skalle nu och förstöra saker och ting? Jag är less på det här! Jag måste hitta på något snart, något nytt! Jag måste ut i världen och röra på mig!

(jag har lust att radera det här inlägget nu innan jag laddar upp det, men nånstans inom mig så känns det som att det är lika bra att jag laddar upp det här så jag kan läsa igenom det då jag är någorlunda klar i skallen. Aja, det får vara kvar tills imorn iallafall så får jag se var jag tycker och känner då)

Ångesten slickar mig längst nacken
viskar slemmiga ord i mitt öra
Ångesten säger åt mig att hoppa
att inte försöka längre, att släppa taget
Ångesten river in djupa sår i min själ
skrattar åt mina plågade skrik
Att jag skriker efter nåd spelar ingen roll
det är inte längre jag som bestämmer
"Hoppa, känn luften strömma runt din
nakna kropp, trycket lättar, jag lovar"
Ångestens tunga skriver in mitt öde i min hud
sänder kalla kårar genom min kropp
Jag dras bakåt och in i ingentinget
Där endast ångesten regerar, ångesten lovar mig
"Hoppa, hoppa och du slipper plågorna, jag kan lova dig det"

Jag har den där jobbiga oroskänslan i kroppen igen. Jag vet inte vad jag ska göra åt det heller. Jag har precis varit ute och gått, lyssnat på musik och rökt, men inget av det hjälper. Jag kan inte heller koncentrera mig på att måla, så ja. Det enda alternativet som susar runt i min skalle, det jag försöker undvika, är att göra illa mig själv. Patetiskt jag vet, men vad fan ska jag ta mig till? Jag vill gärna ta en sup och något att sova på, men jag vet att om jag tar en sömntablett nu ikväll så kommer jag vara död halva dagen imorn och hur kul är det? Men å andra sidan så kommer ärren att bestå livet ut. Fan vad jag tänker för mycket just nu, dumt att jag skriver vid såna tillfällen med eftersom så mycket kommer ut och folk kanske inser hur jävla sinnesförvirrad jag är.
Och allt det här får mig att tänka på att på torsdag klockan två så ska jag till vp, frestande? Inte alls.. Jag har redan börjat avsky det stället, bara för att dom ska hålla på och krångla med tider och läkare. Hade jag inte bara kunnat få den tiden och läkaren dom gav mig från första början? "human sense to me.."
Äh, jag orkar inte vara vänlig mot mig själv längre, inte då det är såhär. FAN!

Idag känns allt sådär hemskt patetiskt och meningslöst. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill så jävla gärna hitta på något, men vad? Sista bussen in till stan går om en timme och jag vet inte om någon direkt vill eller kan umgås med mig ikväll? Har frågat runt men de flesta gör annat.
  Imorn blir det iallafall supa, det kommer bli skönt. Ska bli råpackad så jag inte tar mig någonstans sen. Dramatik på hög nivå, mål = hamna i fyllecell. Det kan ju inte vara så svårt att fixa? Eller ja, det är varken kul eller speciellt smart. Men vad ska man göra då man är rastlös och vill hitta på knasiga saker?
  De senaste dagarna då jag inte varit hos Bambi så har jag suttit och ritat på en bild jag började med i lördags. Den börjar bli nice men hittills så är det bara konturerna, det ska bli en bild med galet mycket färger hade jag tänkt mig. Sen hur det går med det är ju en annan femma, jag tröttnar ju så snabbt på vissa saker.

Aja, ska fortsätta att måla naglarna nu (hah, kul) och lyssna på musik.