Börjar jag få lukthallisar igen? Det verkar som så iallafall. Orkar inte.
De senaste dagarna har jag inte känt någon lukt alls eller så verkligen stinker det av något surt, vet inte vad det är? Det känns ungefär som rabarber eller äpplen. What's wrong with me? Förr då jag kände såhär så var det inte alls den här lukten, kommer inte ihåg hur det luktade men ingenting luktade gott iallafall..
Jag vet inte varför jag skriver det här? Måste skriva av mig? Gah...

Iallafall, en till grej som jag får lite smått panik över (ja, jag får panik över småsaker, struntgrejer osv). Jag är sjuk och har insett att jag har kuratortid imorn. Jag ska prata med henne om hur det blir med tiden hos VP, om hon följer med mig dit osv. Men hur ska jag göra nu? Hela min kropp värker och jag vet inte ens om jag orkar upp ur sängen imorn! Arrrgh! Jag vill faktiskt inte till skolan alls imorn, så hur pepp känns det egentligen att åka dit sjuk för att vara hos kuratorn en timme? Jag kommer säkert att smitta ner henne .__. Ge mig en mirakelkur?!

Fan, jag är så förvirrad och stressad nu att allt jag skriver blir skit. Jag vill skriva hundra sidor men orden vill inte skrivas i den ordning jag tänker dom. Skitsamma.

Tankarna virlvar runt i en ångestfylld rök
jag försöker att springa ifrån, det fortaste jag kan
men mardrömmarna håller mig fast
Paniken jag får då jag känner den där känslan
av tillit och glädje till någon
kan få mig att hoppa utför stup
Jag vågar inte riskera allt det där igen
det går alltid bara åt helvete
Skrik, tårar och ångestfyllda rop
Men, rop på vad då?
De gånger jag ropat, har jag stått där ensam kvar
Jag orkar det inte längre, orkar inte förlora, inte igen

..Inte igen

Min nervositet vibrerar bort mina tankar, det enda som finns kvar är känslor.
Rädda de utsatta, de försvunna. Det smärtar och har sig. Finns ingen utväg.

Jag har fått ytterligare ett brev från landstinget (heter det ens så?). Jag har iallafall fått en tid hos vuxenpsykiatrin nu. Det chockerar mig att det gick såpass snabbt då jag hört att väntetiden kan vara upp till tre månader. Jag ska dit den 29e mars, en måndag halv nio på morgonen. Jag vet inte om jag vågar.
Jag ska prata med kuratorn på skolan och se om hon kan följa med mig dit. Hon har sagt att hon kan göra det om det känns allt för jobbigt för mig. Och uppriktigt sagt så är jag rädd, jag vill gråta för att jag är så rädd. Vad ska jag dit och göra, till vp? Dom kommer att skratta åt mig bakom sina ryggar, dom kommer håna mig och säga elaka saker om att jag bara inbillar mig min smärta och ångest. Jag vet inte om jag vågar, jag vill stanna hemma trygg under mitt täcke. Helvete... Jag är så rädd för att jag ska bli klassad som en stor jävla idiot. Jag är ju förvirrad i mig själv! Hur ska jag kunna veta vad som är rätt och fel? Hur ska JAG kunna lita på någon?!

Helvete...

Inatt så blir det andra natten på tre dagar som jag kommer att somna med ett leende på mina läppar. Och jag ska säga er en sak, det är ovanligt!

Jag ska försöka runda av den här dagen med en kvällscigg och en kopp té. Jag ska efter det borsta tänderna och sen lägga mig i sängen och läsa några kapitel :)

Tänkt vad lite några små ord kan göra

Je nous vois tous assis devant
Mais le front baissé les épaules en dedans
Avec dans les yeux toutes les larmes d'avant
Et ça crève et ça crève d'ennui, devant
Je nous vois tout transis dedans
Et le froid qui s'échappe et qu'on sent devant
Immobiles comme au lit, dormant
Et la vie qui s'éteint doucement

 Jag sitter på mitt rum och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag lyssnar på Yann Tiersen och önskar att jag vore någon annanstans, att det vore sommar och jag hade någon att prata med här hemma på min balkong. Eller på terassen kanske? I kvällssolen? Jag kan se det framför mig, hur jag och någon till sitter invirade i varsin filt med en kopp té i handen, pratar om både viktiga och oviktiga saker samtidigt som vi viftar bort myggorna omkring oss. ...Jag undrar hur min sommar kommer att bli i år. Blir den sådär lagom på alla sätt och vis, eller kommer det hända något galet? Jag vet faktiskt inte hur jag vill ha min sommar, det enda jag vill är att åka på åtminstonde en festival, dansa till Winnerbäck, grilla på någon strand omgiven av underbara människor.. Och bara vara och ha det skönt. Det låter inte så svårt men man vet aldrig hur det blir.
Förra sommaren som var började bra, men längre in på sommaren så gick allt käpprätt åt helvete. Det blev missförstånd, tystnad och bråk. "Jag älskar dig mer än vad jag någonsin älskat henne..." "Du förstår mig precis, hon är en jävla slampa..." Jag förstod mycket då, men jag förstår helt klart mer nu.

Jag känner att jag är värdig mina vänner, jag älskar de vänner jag har och de jag vet att jag kommer komma närmre. Jag har mina svåra stunder precis som alla andra, de vänner jag har nu, accepterar den jag är. Och jag accepterar dem.

Min kropp säger åt mig att glömma allt, att dra mig in i mig själv och sluta längta efter något. Det "något" kan få mig att må bra ett tag, sen kan jag kastas ner i avgrunden igen.. VARFÖR tänker jag alltid såhär? Jag vet att det mycket väl förstör mitt liv och mig själv..

Fan, ska dra ner och koka te nu och sen gå ut och röka min andra och sista cigg för idag. Puss hej.

Jag ligger hemma i min säng och snorar, hostar illa och knappt kan andas. Jag har ont överallt och önskar att jag vore på en annan planet just nu. Varför ska jag bli sjuk den dagen på månaden då jag ska ut och ha kul? Va? Ikväll skulle det bli Bockarna med skratt och dans till sent på natten, istället ligger jag hemma och känner mig uppsvälld och helt förstörd. Bara på grund av det här...

Tårar, falska förhoppningar och svek
Andningsvårigheter och panikångest.
Allt i din vardag är en jävla lek.

Jag försöker att skriva, jag vill rimma och hålla på men allt med rim trasslar till sig i min skalle. Jag hade precis skrivit en a4'a då jag insåg att det sög, eller om det bara var mina tankar som ställde till det för mig. Så det enda som blev kvar av texten är det ovanför..

Jag ska försöka ta mig ner till köket nu, stoppa i mig smärtstillande och dricka te.



Jag vill ha sommar, stjärnklar himmel, skratt och fest i Borgarparken..

Jag ligger och funderar på hur min sommar kommer att se ut i år. Det blir en nittonårig Ida som ska försöka hitta så många äventyr som möjligt! Jag vet att jag ska skaffa jobb, men om jag inte får något och om det är så att mina pengar inte räcker till det jag vill så ska jag iallafall på Urkult, Lars Winnerbäck och vad fan det nu vad (glömsk xD). Jag vill allra helst på Arvika igen, Peace and Love, Pride och ja, alla möjliga festivaler. Jag får bara inte min ekonomi att gå ihop.
Men om det är så att jag bara har råd med Urkult och Winnerbäck så kommer jag att fixa flera mysdagar/kvällar i sommar! :) Borgarparken, Maln, hemma hos mig och varför inte något randomställe vid någon sjö (eller på ett berg)? Jag har ju vattenpipa, det kommer finnas sommarvärme och sen är det bara att fixa något gott och en hel hög med trevliga människor :) Jag tycker att det låter som en superidé iallafall, sen får man väl se vilka som vill haka på på det ^^

Nu ska jag ner till köket och leta reda på något ätbart, Im hungry!