- HomicidalManiac - It's disgusting what dreams can do to you.

Senaste inläggen

Av Ida - 25 februari 2010 20:47

Jag ligger nerkrupen under mitt täcke och lyssnar på Lasse Lindh, Kent och Lars Winnerbäck (du kan kalla mig nerd). Jag funderar lite på vad jag egentligen värderar här i livet, och det dumma är att idag så vet jag inte vad som är värt något längre. Det känns lite som att jag sviker mig själv på den punkten, men allra helst mina vänner. Men ja, jag är väl sjuk i guess? Psykiskt eller fysisk märker jag snart. Jag ska nämligen till läkaren imorn och kolla min mage osv för att se vad det beror på..

Hmm, men något positivt kanske? För en gångs skull i den här deppblogen :P
Idag har jag äntligen klippt topparna i mitt hår, så nu är det mesta av det slitna borta och jag kan äntligen dra fingrarna igenom håret utan att slita sönder det. Och ja, imorn ska jag gå och ta en fika tillsammans med Fredrik :) Jag är jättenervös men jag ser fram emot det! *positiv tanke*.

Urghlb, jag har inte så mycket mer att skriva just nu faktiskt. Får se om det blir mer lite senare eller inte. Nu ska jag ner, fixa lite fika och sen fixa håret ^^


Av Ida - 23 februari 2010 21:42

Jag är trött, jag vill gråta och jag vill bara somna och sova i timmar.
Men jag tillåter mig inte till att gråta, det känns bara patetiskt just nu. Varför ska jag gråta liksom? Finns det någon egentlig anledning? Näe, inte direkt. Jag mår bara dåligt och det måste ju vara mitt eget fel. Alltså en sorts bestraffning; Jag får inte gråta. Punkt, thats it.
Jag var hos kuratorn idag, första mötet som blev lyckat då de två tidigare mötena inte blev av. Det kändes som att hon ställde tusen frågor, och då jag kollade på klockan så hade det bara gått en halvtimme "jag ställer mycket frågor första gången för att kunna göra en bedömning så fort som möjligt och sen arbeta utifrån det, hur tycker du att det känns?". Uuuh.. Det kändes inte fel att hon frågade saker, det gör ju alla. Men hon frågade om såpass känsliga saker *går rysningar i hela kroppen* och jag svarade?! Jag svarade för en gångs skull någorlunda ärligt, jag ljög inte nån stans. De saker jag tyckte var för privata ännu undvek jag och svarade bara lite smått, på det sättet ljuger jag ju inte?
...Kuratorn sa iallafall efter vårt snabba samtal att jag fick gå lite tidigare den här gången (annars sitter man ju ca 1 timme), hon ansåg att jag behövde den bästa hjälpen så hon skulle sätta sig ner på en gång och skriva remiss till vuxenpsykiatrin. Det känns så jävla läskigt.. Jag tror att jag kan vara på väg någonstans, men jag vågar fortfarande inte hoppas. Jag är alldeles för rädd för att allt ska gå åt helvete.

Men jag ska försöka att ge allt en chans.. Ge henne och mig själv en chans..

"Funderar du nån gång på att ta livet av dig?"
"..Hur menar du?"
"Ja, om du känner väldigt starkt att du bara vill dö"
"Jo.. Jag kan ju tänka att det är en lösning på alla problem, att bara slippa allt"
"Så du har funderat på det?"
"..Jag vet inte hur jag ser på det.. Både ja och nej.."
"Okej?"
"Ja, jag kan tänka på självmord då jag gör illa mig, men aldrig att jag ska göra det då.. Jag vill gärna göra det för min egen skull, men för andras så låter jag bli. Jag vet hur mycket jag betyder för mina vänner"
"Det är bra att du tänker så"

Av Ida - 21 februari 2010 22:06

Det är inte ens värt att skriva något, allt har ändå redan kollapsat...

Av Ida - 21 februari 2010 19:44

Jag är så trött på allt just nu. Jag skulle pyssla om mig själv idag hade jag tänkt, fixat med badvatten osv då mamma försäkrat mig om att det fanns. Jag hoppar i badet då det är till hälften med vatten och tro på fan att efter det så tar varmvattnet slut. Det fanns inte ens till en dusch. Så där satt jag blöt, kall, arg och gråtandes.
Och apropå det där med "gråtandes". Jag bryter ihop för minsta lilla nuförtiden, jag har tappat balansen helt (både fysiskt och psykiskt) och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag är iallafall glad att jag fått tillbaks Sofi. Vi babblar på som vanligt, kramar om varandra då vi ska sova och vaknar nöjda (iallafall jag) av att ha varann.
Jag har varit hos henne från fredag tills idag. Vi har bakat chokladbollar, druckit te och varm choklad. Och bara tagit det lugnt. Jag sa till henne tidigare idag då jag låg och halvsov med huvudet lutat mot henne att det där forskarna säger om närhet stämmer. Om inte människan får närhet så går den till sist under, och det stämmer för mig. Då Sofi och jag slutade umgås ett tag, så hade jag liksom ingen att sova med, att krama om. De få gånger jag sov hos Bambi då Johan inte var med så fick jag ju närhet. Men det blir på något konstigt vis annorlunda med Sofi, jag vet inte om det beror på att jag har haft känslor för henne på ett annat stadie än med Bambi? Jadu... Det där kan jag nog fundera på länge... Men då jag ligger tätt bredvid Sofi så känner jag mig verkligen trygg. Jag vet att hon finns där för mig och jag vet att hon tycker om mig. Kan det bli bättre på den punkten? Kanske, kanske inte. Det vet jag inte.

Men aja, nu babblar jag på alldeles för mycket. Men ändå så tar inte mina ord slut. Jag orkar knappt sitta vid datorn längre, det som i princip var mitt liv efter skolan och vännerna. Nu för tiden efter skolan så kommer jag hem, lägger mig i sängen och sen läser en bok. Det kan ta 2-3 dar innan jag ens orkar öppna datorn för att sätta igång den. Vad fan händer med mig liksom?

ARGH!! Nu sitter jag och bölar igen. Just nu hade jag kunnat legat i ett varmt bad och bara njutit. Istället sitter jag frusen och dyngsur framför datorjävlen och försöker lugna ner mig själv och mina förbannade jävla känslor! Helvete!

Av Ida - 16 februari 2010 10:48

Jag sitter på psykologilektionen, jag har ångest och min bröstkorg kvävs av panik. Jag vill krypa in under bordet och bara försvinna. Jag känner tårarna bakom ögonlocken och andningen springer iväg.. Varför är det såhär? Varför känner jag såhär?

Min lärare kom fram och pratade med mig.. "Ja, Ida... Jag tänkte att, du har ju inte varit här på sådär en och en halv månad..." Där började jag få panik och i paniken började jag säkert rodna (kände mig högröd). "...Du kan ju jobba klart med den här nya uppgiften till nästa vecka, och lägga undan det andra du har att göra. Sen kan vi väl prata om det efter nästa lektion? Så du vet vad du ska göra... Och ja..."
Shit.. Jag sabbar verkligen skolan just nu. Ig-varning i psykologi som jag tycker är asintressant, iallafall i början.. Innan jag började skippa lektioner osv.

Fan, fan fan fan fan!

Jag valde iallafall att skriva om KBT så jag lär mig lite om det själv iallafall... Sen gick jag en sväng till kuratorn med, som som vanligt inte var där då jag behövde gå dit. Första gången bokade hon om pga en person som kom dit akut, andra gången så var hon inte där pga sjukt barn. Sen ringde hon inte och bokade ny tid, vafan liksom? Så jag gick dit nu och lämnade en lapp på skrivbordet...
"Hej!
Jag har tidigare haft tid hos dig men det blev inget då för du var inte där pga sjukt barn (eller liknande), och det här var för två veckor sedan så jag vill gärna ha en ny tid. Ring mig!" 
Och sen namn och telefonnummer på det, jag får se om hon ringer... Hoppas...


Av Ida - 15 februari 2010 14:06

Allt rinner ifrån mig. Och allt känns hopplöst.

Idag lever jag i ett virrvarr av konstiga känslor. Jag vet inte om jag ska svänga höger eller vänster, ducka eller hoppa högt. Jag känner mig lämnad åt omvärlden, varsågod. Stampa på mig, spotta på mig eller ignorera mig helt. Jag är på det humöret så varför gör ni inte det idag? 

Idag har varit en dag med ovanligt mycket kramar. Det skrämmer mig.
Kommer resterande dagar av veckan bli värre än någonsin då? Med inte ens en gnutta närhet, skratt och prat?

Jag tänker och oroar mig för mycket. Idag vill jag slippa allt. Jag vill gråta, sparka och slåss. Men för vad? Varför ska jag behöva gråta? Jag känner mig bara ensam... 

Av Ida - 8 februari 2010 18:32

Snart åker jag till Bambi och tar hand om henne. Jag har suttit och pratat med henne ett tag nu och hon mår inte så bra. Så jag leker superhjälte och ska bli hennes räddare i nöden *gör en superhjältepose*.

Måste klä på mig annat än pyamas nu! Så bloggar kanske lite senare! Puss!

Av Ida - 8 februari 2010 14:11

Sånt jävla bakslag. Helvete.


Jag vet inte om det är min hjärna som förvränger allt. Men just nu känns det som det gjorde efter allt som hände sådär december 06, då allt verkligen svackade. Jag känner mig utnyttjad sen i slutet av förra veckan, men är jag verkligen det? Jag kanske var med på det själv? Jag vet inte.. Jag var full.. Och allt slutade med andningssvårigheter och blod. Yay.


Jag vill krypa ihop på minsta lilla ställe. Gråta, hulka och bara få försvinna. Jag vet inte varför det här ska hända mig. Varför varför varför? -DELETE- Ingenting funkar i min skalle just nu. Ena stunden så är jag överallt och ingenstans och skriker, skrattar och busar med alla. Men just nu är det nog bara självförsvar. Jag gör det bara för att försöka skjuta undan mina tankar. Sen andra stunder, som nu.. Så kollapsar allt inom mig och jag sjunker in i ingentinget. Där inget finns förutom mina tankar, bekymmer och problem. Jag vill inte välkommna dig elaka ledsamhet, så allt blir bara ångest, skit och åt helvete.


Jag vill ha en flaska rensprit, mina älskade tabletter och skärpet om min hals.
Men jag får inte...

Skapa flashcards