Det här är så jävla typiskt.. Då jag väl ska till kuratorn, fem minuter innan så ringer hon och säger att hon fått in någon akut och om jag kan vänta till tre. Varje gång något sånt här händer så ställer min hjärna in sig på självförsvar, att verka oberörd och helt enkelt göra som jag blir tillsagd så det jag svarade var "det går nog inte, det blir för sent då jag redan har svarat". Hon babblade på om ngt jag redan glömt och bokade sedan in mig på en annan tid nästa vecka på torsdag. Wooh, jag har verkligen snubblat och faller nu genom mitt självförtroende. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Jag vill bara gråta då det känns som att jag än en gång har blivit sviken..
Hon insåg iallafall att det var första gången jag skulle dit till henne "Åh, jag såg att det är första gången du ska hit idag, är det okej då att ta nästa vecka?" "Mm, det är det" "Ja, annars får du självklart komma hit akut om det är så. Jag finns här hela tiden". Men jag vet inte hur jag ska göra, just nu så vill jag bara gå och gömma mig. Jag ångrar att jag åkte hit överhuvudtaget. Just nu skulle jag ju kunna ligga hemma i sängen och bara tyna bort, varför gör jag inte det då.. Jo, för att jag gav den här kuratorn en chans, en chans som nu är sumpad. Jag vet inte om jag klarar det..
Fan..

De gånger då mina tankar försvinner bort i lyckordrömmar för att få mig att må bättre så tänker jag verkligen på underbara saker. Tonen av ilska och tårar ligger kvar som ett fettlager över lyckan, men lyckan strålar oftast över det mesta.

Just nu ligger jag och tänker på då Bambi och jag myste ner oss på ett fik i Sthlm, längst med Drottninggatan. Då vi mumsade i oss äppelpaj med vaniljsås (dock för lite av det, fråga Bambi :P) och jag drack en underbart god kaffe latte *ryser och känner smaken av bara tanken*. Just nu, liggandes i den här sängen så önskar jag att jag vore i Sthlm med henne nu. Strosandes längst smågator, träffa folk man pratat med över internet och bara vara. Vi två är bra på sånt.

Näe, jag ska sluta drömma iväg nu. Ska försöka att sova och drömma på riktigt, om nu det går efter några timmars sömn tidigare ikväll. Igår somnade jag runt fyra.

Hur är det meningen att jag ska reagera? Vilket sätt är normalt att reagera på?
Det har varit jobbigt i flera dagar. Jag vaknade på fel sida idag med gråten i halsen. Jag trodde ju att jag kunde sova bort den som alla andra gånger. Men inte blev det bättre, bokade tider försenades pga idioter, jag mötte andra som jag trodde att jag skulle klara av. Men jag känner mig bortvald, inte värd eller ngt.. Men Bambi räddade mig, lyste upp min värld för en stund.

Tack Bambi för chokladen, din omtanke är plåster för själen. Du är underbar :*

Fyfan vad mitt humör svänger hela tiden. Nu ligger jag och hulkar för mig själv och önskar att det vore en sån där sommardag då det är underbart folk på stan som tar emot en oavsett vad.. Jag vet inte varför jag mår illa, varför tårarna skriker på att få komma ut eller varför jag ens skriver det här. Meningslöst, patetiskt och oerhört drygt. Jag är dryg, iallafall känner mig det.

Jag vill ut, röka och ringa någon människa. Men jag orkar inte. Det känns fel.

Leker du försvunnen? I think so. Eller så är du bara fast, instängd och ja. Du är fastlåst i en jävla cell! DU sa att du aldrig hade kunnat tänka dig såhär för några år sedan. Men det blir bara värre! Hur står du ut? Du är en människa som behöver en viss mängd frihet, så du kan dansa runt, skratta och bara vara. Men när var det senast du fick din stund av frihet?

Äh.. Varför skriver jag här? Jag vet inte... Men jag får inte tag i den här jävla människan på något sätt och jag orkar uppriktigt inte leta reda på hans (JA, det är en kille!) mail just ikväll. Jag får väl göra det ngn annan dag istället då jag är på bättre humör...

Och jag vill gärna veta varför just jag är så JÄVLA lätt att välja bort, va?

*gnällkärring*

Jag balanserar på en skör tråd, lever sekund för sekund. Det går inte annars.
Ena stunden så kan jag flyga fram genom glädjerus och skratt som krampar sådär skönt i magen. Andra stunden så sitter jag hopkrupen och det enda som existerar är värken i mitt inre, min kropp som sakta drar ihop sig själv och säger åt mig att fly så långt bort som möjligt.
Då jag skriver det här, känner efter och tänker så förstår jag inte hur jag ens klarar av det här. Den senaste veckan har jag smygit runt på tå för att inte väcka fler monster inom mig än dom som redan har vaknat. Mitt huvud pulserar av smärtor och min mage säger åt mig att stanna på ett tryggt ställe där inget och ingen kommer åt mig.

Min frizon nu ett tag har varit hemma hos bästa vännen. Men jag måste med sorg i mitt hjärta säga att senast jag var där så var jag så orolig att jag var rädd att det aldrig mer skulle kunna bli bättre.. Jag förstår inte riktigt varför det inte var bra just då? Det är ju alltid bra då jag är hos henne? Shit.. Eller så oroar jag mig bara i onödan och var sådär "pms-orolig i kroppen" som hon och jag pratade om. Hmm, både hon och jag var förvisso sådär då så det smittade nog av sig fram och tillbaks mellan henne och mig.

Fan vad jag babblar på.. Men vad ska jag göra liksom? Jag har inget att läsa just här och nu då min bok är uppe i skåpet. Och dit vill jag inte gå, då måste jag hitta de säkraste vägarna, de ställen med så lite folk som möjligt och där jag knappt syns.. Det är synd att så många känner mig bara. Dom känner mig som den glada, spralliga och galna människan. Jag kommer ihåg för ett år sedan då jag kanske var borta 2-3 dagar från skolan och alla skrek av glädje då jag kom tillbaks då dom hade saknat mig. Lektionerna hade tydligen varit alldeles för tysta. Men nu kan jag vara borta från skolan i en vecka men knappt någon reagerar. Jag har nog blivit dystrare och mindre "Wiiiiiiie".

Men jag ska bli bättre snart, jag ska! 

Bambi min bästa vän släpade med mig till sin kurator igår. Och jag berättade för en gångs skull vad jag ville med allt det här och hur jag mådde. Kuratorn sa att hon skulle fixa en remiss men att väntetiden kunde bli lång, jag sa då rakt ut att jag behöver akuttid. Jag kommer aldrig kunna sitta och vänta i tre månader på att få komma dit, sen börja om med allt prat med någon annan.. Usch, allt det här skrämmer mig. Men jag kan iallafall säga att den här kuratorn är bättre än den andra, redan efter det första korta mötet. Jag vågade ju säga hur jag kände, det är ju bra? Och nu då hon vet så kan jag inte vara rädd för så mycket mer. Visst jag är det, men jag ska vara modig och gå dit då jag har tider inbokat.

*drar efter andan* Jag ska kura ihop mig till en liten boll nu, min mens karvar små mönster inifrån min mage och det gör fruktansvärt ont. Puss hej.

Jag sitter i min säng med tårar i ögonen och oro i kroppen, någon försöker skrapa sig ut från insidan men jag vägrar låta den komma igenom...

Idag skulle jag ha betygsprat med religionsläraren (jag kallar henne M), precis som alla andra i min klass. Jag skulle egentligen ha gjort ett muntligt prov på kristendomen men hon frågade mig om jag pluggat och jag svarade ärligt nej. M blev faktiskt lättad, hon slapp få dåligt samvete över att hon inte hade tid för att ha mitt prov idag.
Men då jag sa att jag inte hade pluggat, så förklarade jag varför jag inte gjort den -utan att ljuga som jag vanligtvis gör. Jag berättade rakt ut hur jag mådde, varför jag inte klarar av läxorna och att allt är kaos just nu. Att den enda vuxna jag berättat för att jag mår dåligt faktiskt var för henne. Hon frågade mig om jag gick och pratade hos någon och jag nämnde min kurator, berättade även vad jag tyckte om henne, att allt det jag sagt till M kunde jag absolut inte säga till henne.
M sa att jag borde fixa remiss till vuxenpsyk, dom som verkligen kan. Hon har själv erfarenheter av liknande problem och gav mig en lapp som hon skrev en behandling på, KBT (kognitiv beteendeterapi). Hon sa att det låter som att jag ska börja med det, efter vad hon hörde i stora drag från mig. M sa också att jag borde försöka fixa med kuratorn att jag blir skickad till psyk (fan vad det låter hemskt..) och om jag absolut inte kan prata med henne så byter jag nog till en annan kurator på skolan som blivit rekomenderad av många jag känner..

Fan, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är lugnt nu med M, hon förstår min situation och sa att vi skulle försöka lösa allt med betygen lite senare. Kursen är ju slut nu.. Men för det så kommer jag inte kunna förklara för de andra lärarna. M är speciell. Hon sa också att om jag behöver hjälp med något, vad som helst. Så fick jag ringa henne. Nu gråter jag bara för det, fan... Det har aldrig varit någon vuxen som sagt så till mig och sagt att hon vet, berättar inte för någon och finns där då jag behöver henne. *drar ett djupt andetag* Jag ska gå och borsta tänderna nu, jag ska ju försöka att ta mig till skolan imorn. Godnatt.